Susanne Fellbrink har gjort upp med sig själv. 
Hon har slutat bry sig om vad andra tycker och tänker och förpassat jantelagen till ett ställe långt borta.
I veckan släppte hon skivan ”Vilken känsla” - en slags musikalisk dagbok. 

– Texterna är ganska utlämnande och folk har frågat ”hur vågar du skriva som du gör?” men jag tycker att det är otroligt skönt att vara ärlig. Jag har aldrig skrivit dagbok, men att skriva musik har blivit mitt sätt att göra det på. Allt jag skriver om är självupplevt i den betydelsen att något eller någon har berört mig på något sätt. Det är inget ”hittepå” i mina texter, säger Susanne Fellbrink. 

Sex år sedan senast

Det har gått sex år sedan hon släppte sitt senaste album. Den gången hade hon lovat sig själv att hon skulle ha spelat in en skiva innan hon fyllde 40 år och den blev också klar lagom till födelsedagen. Låtarna från den har fått nytt liv de senaste åren då Susanne involverat dem i sina föreläsningskonserter och det var också så hon insåg att det fanns ett stort intresse för hennes texter. 

– Mycket har hänt de senaste fem-sex åren; allt med Våningen, vilket jag nog inte har bearbetat klart än, och så en massa annat på det. Så jag kände att jag måste göra en till skiva. 

Var osäker

Samtidigt fanns där en osäkerhet – både på sig själv och musikbranschen överlag. Ville någon ha ”en 46-årig tant” som hon själv skämtsamt uttrycker det. 

– Men så träffade jag Anders Lundström som jag jobbat med tidigare och han ifrågasatte varför jag brydde mig så mycket om åldern. Och sedan mötte jag Anna Moore, som jag också jobbar med nu, och hon tyckte också att jag skulle skita i åldern. ”Du har ju något att säga och skriver jättebra låtar” sade hon till mig, säger Susanne Fellbrink och fortsätter.

– Jag har varit i den här branschen sedan jag var 20 år och redan då fick jag höra att jag var för gammal, för tjock, för snäll och allt möjligt. Och jag har försökt sluta med musiken hundra gånger, men det går inte. Det är som att sluta äta – det finns ju inte. Musiken ger mig utmaningar som jag inte kan vara utan. 

Efter att Susanne lade ner sitt projekt Våningen har det varit tämligen tyst om henne. Faktum är att hon bestämde sig för att jobba i Stockholm under hösten och det var där den nya skivan växte fram tillsammans med producenten och vännen Anders Lundström. Susanne satte fingret på vad hon egentligen vill med sin musik. 

– Jag är inte ute efter att bli någon ny popstjärna, det förstår jag att jag inte kan bli. Men jag vill få mina låtar spelade i radio och fortsätta med mina föreläsningskonserter.

Hörts på radio

Den första singeln från skivan har spelats flitigt på P4 riks och när hon kom med i tävlingen Svensktoppen Nästa i år precis som i fjol blev ytterligare en låt från skivan introducerad för radiolyssnarna. 

– Nytt för i år är att den som vinner hela finalen i Göteborg får en plats i Melodifestivalen 2013. Det har varit en dröm för mig sedan jag var tio år och även om det är long way dit så finns det plötsligt en mikroskopisk chans för mig. Nu har jag dessutom lärt mig att våga säga att jag faktiskt vill vinna. 

Att tänka på vad andra tycker och tänker om henne har Susanne slutat med. 

– Det tog ett bra tag för mig att inse att man inte behöver vara omtyckt av alla. För hur du än gör kommer det alltid att finnas människor som inte gillar dig eller det du gör. Jag önskar bara att jag hade kommit på det tidigare, säger hon och skrattar. 

När vi ses är det bara timmar kvar till releasefesten i Stadshuset för det nya albumet ”Vilken känsla”, den första av två fester. 

– Eftersom jag har jobbat i Stockholm hela hösten kände jag att jag ville ha en release både här hemma och där, säger hon. 

Sedan väntar ströspelningar här och där och får Susanne som hon vill drar hon ut på en lastbilsturné i sommar. 

– Det vore så himla kul att få till! Tänk att få åka omkring och spela i en lastbil som man bara öppnar upp och så är scenen där. Jag hoppas verkligen att det blir av.