ÄN. Jag tuggar Swarowski´s. 

Det kommer en tid i ens liv då man inser att man måste börja ta tag i sig själv. Bli lika produktiv som en med diverse bokstavskombinationer. Ibland önskar jag att jag hade någon extra bokstav, för även fast det är kaos så finns energin tillgänglig, jag avundas den energin. Men alla kan lägga i en växel, och bli ett bättre jag. Prestera mer än man tror. Exhaltera, ventilera, filosofera, demonstrera, traumatisera, centrera för att slutligen EXISTERA.

Kanske t o m leverera.

I ett av mina tidigare inlägg (som var sjukt bra summerat förövrigt) så skrev jag om döden, om att leva för att dö. Jag är duktig på att summera vikten av livet utan att själv ta den på det allvaret jag borde. Jag förslösar tid av mitt liv på nödvändigt ont såsom arbete och onödiga världsliga (eller) och diffusa problem. Folk gottar sig, inklusive mig i en massa, rent ut sagt skit. Som om det vore något att lägga vikt på. SKIT? Vem fan vill ha med skit och göra när man kan få det bästa av det mesta? Inställning gott folk, är det som leder oss framåt på rätt bana i livet. Inte att grotta ner sig i bekymmer, problem och andra människor. Vad får man ut av livet av att utgå ifrån andra. Ja man får inte lära känna sig själv iallafall, det är ett som är säkert och som det visas tydliga spår på därute.

Det enda man ska utgå ifrån gällandes andra, är om man finner inspiration genom dem. Ger en människa dig glädje, inspiration och motivation framförallt, då kan det vara helt på sin plats att grotta ner sig i hur de tänker och går tillväga, men det är ju alltid och ständigt av den yttersta vikt att man behåller sig själv i balans och inte blir den opersonliga gråa människa många blir, som rättar sig i ledet färgad av endast andra istället för att lysa ut som bara den kan göra. Vi är flockdjur men vi är också alla unik (Åh, den gamla klyschan) men många tar inte vara på sig själv och sin egna personliga utveckling för att bli den optimala de kan bli. Jag ser för lite FÄRGER i den här staden, i många andra städer, i hela våran population, i hela världen. Vi är alla färger (Ja, nu tycker ni att jag svävar bort i en okontrollerad fantasi-miljö) men vissa är mer färggrann än andra. Jag vill att världen ska explodera av färger precis som på nyårsafton, skillnaden är väl att vi inte är pengar som man bränner i luften (haha). 

NEJ nog med ivägsvävanden. Poängen, och det jag skulle komma fram till i dagens mind-fucka mig själv-session ÄR att jag inte har gjort något produktivt på alldeles för länge (och nej, sex räknas inte) och behöver få ut lite kreativitet, lite tänkande, lite skapande och framförallt göra något levande. Hoppas på att våran mänskliga natur har mer att erbjuda än att sitta i fyrkantiga hem, kontor, fik och göra fyrkantiga saker och bli fyrkantig i tänkande och kolla på innehållslösa fyrkantiga apparater och fyllas av fyrkantiga blaskiga magasin om fyrkantiga åsikter och bilder som representerar... fyrkanter. FYRKANTER ÄR VAD VI ÄR. 
Jag ska fightas för att vara rund. Eller ja, alltså inte bokstavligt talat. Rund kroppsligt sett.. är något jag jobbar på, att jobba bort. (Se bild nedan)
Så nu idag iallafall tog jag tag i mig själv och började fortsätta skriva på en bok. Nu känner jag att jag lever, när jag får göra något.. annat.

Jag hatar människor lika mycket som jag älskar människor. 

Idag var det nog dock mer hat än kärlek men det var inte mot en människa, det var mest pga av denna löptur på denna maskin efter 3 veckors uppehåll..
:remind to myself, inga fler uppehåll, tack.  


 
Do I Make sense?  Vet inte, men jag tänker tugga på mina kristaller och fundera på livet i några omgångar till, på allt ifrån kulturmorsor till att jag luktar svett.

God Kväll 

Tänkte ta och börja vara lite aktiv här igen, då jag inaktiverade Facebook för ett liten stund. What a starter. Nytt år, nya tag. Har väl inte börjat som jag tänkte, då mitt ledord och löfte har varit ett ord som ska symbolisera detta år; harmoni. Men inget fixades på en dag och tro mig, får jag inte in harmoni som en genomgående tråd kommer jag få fly till någon annan kontinent.

Detta land är inte stort, men påtal om stort...

Har ju inte delat med mig av 2011 års bästa händelse, en tripp till New York. Det var en fet resa i dubbel bemärkelse.  Jag låter bilderna tala mer än skriften då dem är efterfrågade. Jag har inte laddat in mina på dator än så vi börjar med en del från Maries dokumentation.

MS Wigunsjö´s biljett.

Somewhere in Manhattan...

Detta var 30 min innan jag får en hel öl över mig.

Saying goodbye to Harlem där vi bodde och överlevde(!) i 3 dagar.

Marie tyckte hon såg "New York" ut..

Ögonblicket då jag upptäcker Empire State Building. Marie: Vart är Empire? Roija: Jag tycker mig ha sett det någonstans.. Robin: Titta upp.



Score. 

Propaganda, push the like-button.

Wanna take a.. shit?

FAT FAT FAT

Where you?

Skor till förbannelse @Fideles Basement.




Fascinationen syns?



Seriously, DR PEPPER som val på TacoBell, hell yeah.



För er som inte kan läsa: THIS VEHICLE HAS BEEN CHECKED FOR SLEEPING CHILDRENS. Måste vara ett återkommande problem..

Hittade mitt favoritställe. Eller.. Kanske.. Okej då. 

Med detta ber jag er om att ta hand om varann och njuta av livet så märker vi om del 2 kommer snart. Kanske redan imorgon. Til´then, Behave. I know I can´t. 

Olle går lös på min arm.

Lisa från Make Up Store  & mig i prickar. All in då// Daredevils.

Endast 2000/kväll! Stek Sundsvall, stek.

Varför kom dom inte i bar överkropp?

När jag vaknade upp idag och såg solen ligga tryckande mot fönsterrutan så kände jag en fånig lycka sprida sig i min hemlösa själ. Äntligen kan jag ut och köra min maskin i form av motorcykel utan att vara bitter för att regn tränger ner i mina mest gömda porer. Samtidigt insåg jag att detta är den sista dagen för den här säsongen som jag får göra det, för först blir det New York och sen anländer den bittra, kalla och oempatiska vintern. 

Nej, säger ni. Det är ju hösten som kommer nu. Kan ju mer än gärna meddela er då att den där hösten ni talar om möjligtvis sträcker sig i någon månad, men sedan är det så kallt och äckligt så man skulle kunna emigrera. Nu bor jag ju gladeligen inte ännu längre norr, för här är ju vintern härdlig, annat är det i tex Kiruna där det räcker med att gå fem meter så är man mer fryst och mer efterbliven än Maria Montizami. Dem borde ju egentligen lägga all forskning för att frysa liv däruppe, succeen skulle komma galopperandes tillsammans med rika gubbar som vill vakna upp på 3000-talet och ha en helt ny generation att ligga med.  

Men en åsyn i helgen drog upp mitt hopp om att överleva även denna vinter (Då idén att köra björn-ide inte funkar för oss människor som måste jobba för att leva, leva för att jobba) och det var en snowboardfilm. Helvetes-jävlar-i-min-skapare vad vackert det var. Det är den bästa filmen jag någonsin sett i den changern. Jag var helt mållös i en samling av efterblivna vänner. 

Se den, och förstå hur man känslomässigt spräcker gränser invärtes.




Inför sista turen för i år är man patetiskt efterblivet glad. 

 

Inför första turen någonsin, till New York. Har svårt och bestämma mig för min "look". Första intrycket är ALLT. Ja, jag är efterbliven.

Nu kan jag dö, nu har jag gjort mitt.



Jag har tänkt en hel del på om man skulle dö. Tänk er så här, nu har jag gjort det här, nu kan jag dö, nu är jag klar, nöjd, och kan avsluta tillvaron i denna eufori, för livet kan inte bli bättre. Sedan går det ett tag och så kommer en ny händelse som ger mig exakt samma känsla, känslan av att få ha upplevt något eller lyckats med något som ger mig den sinnesro att få samma rad i huvudet återigen – Nu, nu kan jag dö. Sedan ytterligare en tid senare så händer det igen. Jag är med om något som ger mig den sinnesro och lycka som avgör att det inte kan bli bättre. Total eufori, total lycka, en lycka som ingen drog i världen kan frammana och med exakt samma tanke, nu kan jag dö.

Rent vansinne att vara redo för döden på det sättet, men samtidigt,  varje gång vi sätter oss i en skräckinjagande berg och dalbana, varje gång vi bryter regler, hoppar fallskärm, kör fort eller gör något annat kraftfullt så är vi ute efter adrenalin, och adrenalin pumpas ut i kroppen av en enda anledning… det är spännande av en enda anledning. Det kan gå åt helvete.

Men om man skulle dö efter en sådan stund som ovan beskriven. Då man dör, nöjd  och fullt tillfredställd med vad man åstakommit i livet, och samtidigt inser att det finns mer händelser som kommer så kan man enligt logik inte egentligen bli riktigt nöjd, man vet inte vad som kommer men man vet bara att det kommer komma en sådan stund igen vid något tillfälle, då det uppenbarligen är en företeelse som är återkommande när man tänker efter. Vad blir då summa sumarum av det?

Det jag försöker poängtera är väl att om man upplever en händelse som bidrar till den slags eufori som fullbordar ens liv så raden ”Nu kan jag dö” börjar spelas upp i det mentala, så ska man med tålamod förstå att livet har ytterligare överraskningar att erbjuda, oavsett vem man figurerar. 
Det jag också försöker poängtera är att även de mest utsatta upplever stunder i livet där dom känner sig nöjd, för alla gör vid något tillfälle något som ger dom den känsla jag talar om.

Hade jag varit så nöjd med att dö och även besvärligt nog dog, skulle jag inte få återuppleva känslan av att vara sådär euforiskt nöjd, vilket innebär att jag aldrig kommer vilja bli nöjd, för jag vill leva, inte dö.

Det är för dessa stunder jag lever, tills jag dör.

Ovetskapen får oss att fortsätta leva, ovetskapen hänger med tills vi dör. Jag hoppas att ungdomarna i Oslo, människorna i Haiti, Japan, Afghanistan, Iran, Irak, Usa, Afrika and on and on.. har haft denna känsla åtminstonde en gång, att de hunnit fått uppleva total eufori över livet någon sekund. Det är vad jag anser att alla vi människor förtjänar. En stund är bättre än inget alls. Man pratar om att när man dör så spelas ens liv upp i någon slags resumé, jag är helt övertygad om att den resumén endast återspeglar de ögonblick där man känner denna känsla, kanske även utan att veta om att vissa händelser hade betydelse av den karaktären. Så jag slår ett slag för att vi ska leva, leva tills vi dör.

Det kommer alltid finnas tidpunkter med olika slags katastrofer, olycka och misär. Kanske även mer återkommande än någonsin, och vi lever även i en tidsrymd där livet förslösas på ett väldigt nonchalant sätt, denna kombination är inte optimal, då det skulle kunna anspelas på att vi tappat hoppet på att livet har något att erbjuda och tappat greppet på hur man lever.

Vi har det för bra, därför så erbjuds vi total misär allt mer, det låter konstigt men är alldeles för uppenbart. Vi kan inte rå på naturkatastrofer, vi har kunnat förebygga men människans bekvämlighet kom emellan. Vi kan inte rå på enskilda individer, då alla lever under fri mental vilja. Vad som sägs och genomförs och vad som tänks är två skilda saker, det enda vi kan göra är att ändra inställning till livet och värdera om hela vårat beteende. Men det är inte heller något som kommer att ske då vi människor är allt för bekväm med våran livssituation, vilket kommer innebära att vi kommer få se mer utav dessa händelser, mer utav dessa störda enskilda individer som söker sig utanför samhället och försöker med en radikal påverkan, i en övertygelse som de anser att resten ska dela med dem skapa vad de vill ha, extremister är människor, människor förgör människor. Vi har nog alla en extremist inom oss, men bristen på livsgnista i rätt anda och rätt moral får oss att brisera gränser och ta till värre och värre handlingar till alltmer bisarra mål, där målen inte ens är poängen för de som genomför handlingen.

Om vi nu skulle lyfta ur fokus på pengar och makt så skulle inget i denna kaliber ske, men  människor kommer alltid hitta anledningar till att foga skada på andra, de kommer alltid hitta skäl som rättfärdigar deras mål. Men i det långa loppet så är det och kommer alltid vara en egoistisk samlad handling från en grupp eller individ, gömd bakom ett galleri av anledningar, såsom pengar, makt och religiösa begrepp. Vi är, var och en unik, men vi har alla något som är gemensamt, vi ska alla dö, frågan är bara hur och när. Ovetskapen driver oss till ett sökande på mening, ovetskapen driver oss dessutom till mål med ett stort frågetecken på när deadline infaller. På så sätt skyndar vi oss fram, och i denna spurt så kommer vissa individer korsa de linjer som ej bör korsas, de kommer göra handlingar som är makaber för andra, de kommer se till att vi resterande inte kan andas ut, slappna av eller känna oss fria. Men det är just pågrund av dessa individer och extremister som vi måste slappna av, vi måste leva, det är våran skyldighet att göra det. För vi får det privilegiet som de stupade inte har kvar längre.

Det spelar ingen roll hur jag vrider och vänder på det, så kommer jag bara fram till en sak. Jag kommer leva tills jag dör, jag hoppas det inte är imorgon, men är det så, är det inte mycket jag kan göra åt saken, men vi blir påmind var och varannan dag om vad vi människor gör mot varandra och de fina orden att kärleken övervinner allt är inte ens med på kartan, tråkigt faktum.

Det kommer alltid finnas någon idiot som känner sig åsidosatt och som kommer vilja ha uppmärksamhet, makt eller pengar och går över lik för att nå detta. Man kan ju tycka att vi i dagsläget med de tekniska och mentala resurserna borde ha nått en mer sofistikerad nivå i hur vi hanterar saker och ting när vi inte ser de resultat vi vill åt, men vi har gått baklänges in i en slags moderniserad grott-epok. Bestialiska grottmänniskor med alldeles för högtekniska resurser i våra händer. Det är ju helt uppenbart upplagt för blodbad, inte några små blåmärken från en träklubba. Jag skyller på våran generation, våran bekvämt lata, fyrkantiga, egoistiska, respektlösa och maktsuktande generation. Jag har heller ingen aning om hur vi ska förändra vårat beteende, men jag är övertygad om att ingen psykiatriker i världen kommer rå på våran generations problem. Vi har det för bra och för bra är aldrig bra.

Men en sak kan vi summera av det senaste nyhetsflödet.
Demokrati är numera fantasi.

Det är för dessa stunder jag lever, tills jag dör.
Så låt oss tända ett ljus, inte bara för de stupade i Oslo, utan även för alla de stupade i krig, svält och naturkatastrofer. Låt oss inte förglömma alla dem som fått lämna jorden pågrund av onödigt våld i form av misshandel, mord, bomber, politik, makt, pengar, religion, svartsjuka, avundsjuka och alla andra avskyvärda egenskaper vi människor går runt med. Tänd ett ljus, ha en tyst minut, gör vad ni vill, men för din egen och de stupnas skull, ta vara på ditt liv och gör vad du kan i din närhet för att förändra det du kan förändra, förhindra det du kan förhindra och älska det du bör älska. Slösa inte bort livet helt enkelt, enkel ekvation som tydligen är svår för många att genomföra.

Livet är vad du får som 85 ungdomar på dödens ö inte fick. 

Men den försvann inte med mina kallsvettningar. Jag tog nog ut hela min livslust på 4 dagar, tömde alla energidepåer och skaffade mig en fläskläpp. Nu sitter jag undangömd från den efterlängtade och kvarstående solen som jag egentligen borde passat på att steka i, för steka är ju det som är inne, det som gäller, det som under hela veckan har hänt så alla ser ut som kräftor på bål, eller som Jimmy Åkesson på semester i Mexiko. O Solskyddsfaktor var ju bara för de som är rödhåriga va? Det sa iallafall en smart dam nere vid ån under dessa dagar.

Mer efterbliven än såhär blir man inte. Eller? Jag vet inte, jag steker inte, jag bara leker.. lekt hela helgen. Här är några lekkamrater:

Nåväl, sjukt rolig, hämningslös helg av högsta rang. Vill då påpeka att jag inte var på det ingallrade området mer än 30 min allt som allt. Ändå rök minst lika mycket pengar, kommer aldrig förstå detta fenomen.




Hoppas denna helg var lika bra, djup och skön för er som den var för mig.
Jag är tuff när jag är full, full när jag är tuff.

Börja skriva igen, och lätta lite på sitt hjärta...
Kan börja denna afton med att introducera Roffe Ruff, som vunnit plats i mina öron. Jag vet inte om det är beatet eller texterna som gör jobbet. Men dom känns jävligt skön, uppriktig, nutida och jävligt svängig.

Team Troja förenades idag i en uppstämd symfoni som bara de exotiska fåglarna kan nappa upp i vindens sus. Bara vi vet vad som krävs för att upprätthålla en sofistikerad anda. Nåväl, ska inte bli kaxig här, men intellektuellt bidrar detta team en större insats på några timmar än vad det flesta vardagsfolken får ihop på en arbetsvecka. I övrigt gillar vi att visa upp oss också, därav nakenbad.

I övrigt är jag väl som vanligt besviken på mänskligheten och dess beteende, inklusive mitt, men jag tycker nog att mitt karmakonto bör ligga på plus nu för att bra saker ska hända. Så kan det vänligen börja hända.. bra saker? Jag lovar, jag är en bra människa, även om min fader skulle insistera på annat.

Tack och godnatt mitt herrskap.