En Onsdags-kuriosa.

Nu besitter jag inga bilder på när jag själv lekte Spiderwoman, men Sara får vara med. Detta är kanske det svåraste och roligaste som finns. Climbing macht frei. Så återigen en bild som påminnelse.

Det är bara jag som lyckas komma undan med det. Jag skulle bara byta tändstift, nu måste jag byta däck. Karmajävel.

En fantastisk dag och fantastisk klättring.

Vi söker alla efter svar. Det behöver inte ens vara en fråga som ligger till grund av ett svar. Vi söker dock svar i allt, i arbetssituationer, i livet, i kärlek, i hat, i världsfenomen, det medecinska, det själsliga, det odödliga, det dödliga, det spirituella, det bittra, det virtuella, det uppenbara, det otroliga, det mindre troliga.

Det formas alltid frågor, funderingar blir till frågor, filosofiska som konkreta.
Det är väldigt få som inte ställer sig frågandes till saker och ting, och svaren kanske inte heller finns. Eller så finns svaret framför dig, eller precis dold under ytan. Svaret kan vara i din hand, eller hos en annan människa. Men det finns svar som kanske inte är rätt svar heller, och allt beror på vem som får svaret.

Vi är alla olika och definerar saker på olika sätt. Ett svar jag får kan tyckas vara det rätta medans det är helt fel för den näste. Så finns det några rätta frågor? Finns det några rätta svar? Bör vi egentligen ens ställa oss frågandes till detta faktum eller är det inte lika bra att sluta fråga.

Nej, sluta aldrig fråga. Det kommer alltid komma ett svar, sedan om svaret inte passar, ställer man bara en ny fråga tills man får det svaret man accepterar, det svar man kan ventilera, filosofera, leverera, exhaltera, variera, dementera.

Allt för att fortsätta existera.

Så länge vi existerar kommer frågor vara vid liv. Med svar som man kanske inte alltid vill ha. Men har man distansen och vetskapen om det, så vet man också om man vill ställa sig frågandes.

Jag har tusen frågor, jag har många svar. De är många av dom svaren som säkerligen inte är korrekt. Det är många svar som låter bra för att stilla andras oro, det är nog ännu mer svar som är för samhället korrekt. Men det jag vet med säkerhet är, att för varje fråga man får svar på så dyker nya obesvarade, som direkt resultat. Det jag också vet är att många lever sina liv på att få sina frågor besvarad, men som aldrig får något svar.

Men livet skulle inte gå framåt utan frågor, vi skulle inte utvecklas utan frågor och vi skulle utan frågor aldrig ha ett svar. Har vi inga svar, så existerar vi inte.

Jag kommer aldrig sluta ha frågor, jag kommer aldrig sluta svara och jag kommer alltid ställa om mina frågor, för med rätt fråga kan man kanske i slutet av dagen få, för sin egen del, rätt svar. I allt.

Ifrågasätta sig själv och sin omgivning och det man har runtomkring sig är den största och värsta gåvan vi har fått. Godkväll.

Vem blev bitter helt plötsligt. Haha. Sjukt kul.

Jag känner bara en som älskar skeva käftar. Men då är hon jävligt skev också. Tur det finns en för alla, eller hur Söderpretto?

Nu har jag smält det faktum att mellan 9-21 på lördag är jag & Marie Wigunsjö på årets Harry Potter-nörds-dag.

En exklusiv 4 films visning utav Warner Bros innan Del 2 släpps den 14 april då Marie lyckades vinna skiten. Fy fan vad fett, bättre helg än vad ni har? Check. #nörd.

Är jag sorglig om jag kör en look-a-like Bellatrix Lestrange? Definitivt inte. Nu överlever jag denna vecka med. Är det inte i en turnébuss det händer så är det bland filmnördar. I regelrätt anda, tvättar jag nu mitt i natten, för jag kom på att det är fredag och jag ska ner till Stockholm. Sist är bäst.

Det ordet får mig att tänka på Rootvälta. Ett gammalt band jag lyssnade på i unga dagar. Men det ordet symboliserar mig, rootless alltså. Jag trivs tydligen bäst i en kappsäck. Eller så har jag inte hittat hem. Vad är hem? Jag vet vad det betyder och behöver ingen lektion från någon idiot som tror dom har det bra i sin lilla fyrkant. Jag bor i kaos för jag vill aldrig bli hemmastadd som det så fint heter. Blir man hemmastadd så har man nöjt sig, jag är inte någon som nöjer mig så jag bor i kaos undermedvetet med vilje, jag är fruktansvärt bra egen-psykopat, nej jag menar psykolog så jag vet varför och jag vet vad jag måste göra för att nå dit jag vill nå, det vill säga fortsätta kliva ur trygghetszonen för där sker aldrig något.

Vart jag ska, vart jag vill och vart jag kommer gå.. vet jag dock inte. 

Men jag är inte där än, vart man kallar hemma. What I know is; If you don´t change anything, nothing will change. Eller för er som inte kan engelska.

Om du inte gör förändringar, ändras inget. 

Step by step. Piece by piece. Someday.. maybe.

Dom i Tjernobyl hade inget val än att lämna sina hem, dom i Fukushima hade heller inget val, medans jag vill överge allt konstant. Men det är så när man inte är nöjd. Jag kommer aldrig bli en Svensson i en fyrkant, aldrig. Om jag blir nöjd däremot, det får tiden utvisa. Jag får se vad mina val tar mig framöver. 

Varför vara nöjd. Vi kommer ändå utplånas förr eller senare.

 

Lev nu, för allt förändras, alltid.

Det är vi som kommer utplåna oss själva i slutändan så, who give a fuck. Everyone for themselves, make yourself pleased, no one else is going to do it.

Everything ends with death, so why spill time whining.