omtumlande.

Helt och håller fallet vi åt varsitt håll med gnistan tänd för evigheten. Mot annan tid vi vandrar åt samma håll mot samma mål, helt omedvetna om varför, eller hur det ska gå. Kanske vi tappar greppet och faller på järnvägsspåren i Gambia. Kanske vi finner lyckan i Ghana, och blir kvar.

Mot evighetsteoriernas konspirationer.

Kanske vi inte finner liv på annan plats, i en annan tid. Kanske vi famlar i mörkret och trampar på fattigdomen. Vi är omedvetna, djupa, som grå fjärilar i en svartvit film med hjärtan av ingen mening. Vi kanske störtar konspirationer. Uppbyggnad, eller starka, som små sandpartiklar, rödaktiga. 

Mot ändlöshet med övertagandet. 

Annan plats eller tid. Kanske både och. Omhändertagna av det som fortfarande finns levande, som fortfarande tillskriver något levande. Som en blomma i underkanten av öknens ändlöshet. Vi finner förmodligen ingen lycka utan smärta som utbyte. 

Men vi har försökt, ska försöka. Kanske är det för sent att ge sig av, eller för tidigt. Hur det än barkar, ska jag en dag rädda världen från dess verklighet.

Bibliska proportioner- säg mig: varför ingen frihet är värd mer än pengar. 

... Eller bara låta er lyssna för en sekund eller två, kanske till och med en minut- det beror helt och hållet på vad spontaniteten har på hjärtat idag. 

Rätt spår, rätt väg, rätta vyerna, rätta ambitionerna, rätta träningskunskaperna, rätta kärleken. Ja, man kan säga att det flyter.

...Och inte bara flyter, det flyter jävligt bra (peppar peppar). 

Det känns som orosmolnen och dimman börjar avta, sjunkande skepp flyter upp lite poetiskt så där, liksom allting annat i min värld som är av surrealistisk karaktär med en sjuhelvetes poetisk framtoning.

Det flyter.

Ja, ungefär så.   

Det känns inte mer än rätt att avsluta denna tisdag på det sätt som jag just nu gör- laddar. 

Jag laddar. Jag laddar inte bara med kolhydrater inför morgondagens dubbelpass, jag laddar även med mänsklig energi som skall få dubbelpasset att resultera i någonting bra.

Personligt ledarskap. - Bara ordet får det att svepa en otroligt varm och härlig känsla i min bröstrot. Men vad betyder det?

I träningssyfte är personligt ledarskap en träningsform som jag själv har skapat. Jag har inte byggt muskler sedan våren 2010- jag har till och med krymt min muskelmassa samt volym en hel del. Med personligt ledarskap skall man ta hand om kroppens fysiska- och mentala bitar.- goda dagliga vanor.

Det ser ut som följande:

- Ett komplett träningsschema

- Ett komplett kostschema

- Mental träning

- Muskeluppbyggnad

Det är ett invecklat, liksom allting annat med mig är invecklat, framsteg som skall bearbetas under 14 dagars perioder. 

Målet:

- Muskeluppbyggnad

- Bättre välbefinnande

Detta görs genom att träna intensivt med många övningar, tung vikt och få reps.

Bilder, mått, träningspass- utförandet, målet, uppladdningen, återhämtningen samt kosten, kommer att falla till er ägo allt eftersom.

- Med det kommer denna blogg lite smått gå tillbaka till träningsvetenskapen. 

Orosmoln. 

Realism.

Dageländet. Talan, kvinnoförnedringen, våldet, barndomen. Mellan

Under- mitt på vägen dit. I diket. 

Fallfrukt i bröstkorgen. Som en pungspark. Illamåendet. Känslan. Den obeskrivliga. 

Som november, du är november, september. Augusti, sommar. En blomma. 

I kanten. Växande. Stark. Vacker. 

Färgglada ikoner spills åt sidan för drycken. Alkoläsken. Den kalla. Is i glaset. Fullt glas blir tomt. Sena nätter blir ljusa. Dåva ljud bullrar.

Kråla. Kräla. Krålar och krälar. Samma vis. Sort. Varje stund. Av lycka. 

Orosmoln.

Depression.

Förlust. Att tappa. Grepp. Falla itu. Tusen bitar. Som ett korthus. Mitt hjärta.

Illrött skrikande. Som sirener. Tjuter. Skriker.

Högljudd. 

Hela gårdagen var ett enda stort nöje. Kvällens ishockey likaså- Timrå vann, och Djurgården.. ska vi inte ens prata om. 

Från Canal + till Sveriges television där familjenöjet Melodifestivalen lockar många tv-tittare, alla med samma åsikter.

Jag skrev ungefär samma inlägg förra lördagens deltävling.Men jag kan inte låta bli att ställa samma fråga nu som då- var tog den riktiga melodifestivalen vägen?

Jag menar när till och med Sean Banan och Björn Ranelid är välkomna att stå på scenen, då känns det som att utvecklingen sedan Christer Sjögrens campingturne med målet att få knulla minderåriga, knappast har stått still, men den har inte rört sig framåt.

Jag skrev på Facebook att om Ranelid går vidare till final doppar jag huvudet i toan och spolar till dess att mitt mörkblonda hår bleknar i jämförelse med Marie Fredriksson när hon gick på cellgiftsbehandling. Och måtte de orden betyda någonting, för här sitter jag med blött hår, chipsandedräkt och full med funderingar kring Melodifestivalen som ingen annan än jag själv vill veta av. 

En stor skandal. Mycket mer finns inte att tillägga.

Det är synd att det är så. Förvisso återstår finalen, men fortsätter deltävlingarna i denna riktning skulle jag inte bli det minsta förvånad om det inte är just Björn "solariumet" Ranelid som vi skickar till Eurovision med hopp om att vi ska vinna hela alltet.   

MADE IN GERMANY blev bättre och bättre, och efter en drygt två timmar lång konsert kändes det som om Rammstein är bättre än någonsin.

Fredag 2012-02-17 

Globe Arena, Stockholm, Sweden. 

Känslorna var intakt, någonting stort skulle hända- det kändes i luften. Vi gick, vi satt, vi väntade, klockan gick sakta. Insläppet 19.30 var det som stod närmast. 

Publikhavet utanför Annexet, punkrockarna som gick fram och tillbaka i militäriska steg, stekarna som rökte, eller jag som bara väntade. 

Och till slut fick vi komma in. Dörrarna öppnades. Förbandet började spela, publiken var inte riktigt intresserade utav vad som hände på scenen, utan valde istället att äta popcorn och ta kort på varandra. Sektionerna fylldes allt eftersom och sedan blev det bara svart, och ett oljud ifrån publiken bröt ut..

Det var en stående publik som tog emot Rammstein på fredagskvällen. Bandet tog sig igen läktare A och gick via trapporna ner till parkettgolvet där det var så gott som knökfullt. En gigantisk bro hissades ner ifrån taket, och formade en väg i från den lilla scenen i mitten, och den nationella scenen med fabriksfläktar och lyftbart golv, som var uppbygd på AIK-sidan. 

Rammstein tog publiken med storm redan vid introt, och när den första låten, Sonne, började ta sin början var det bara till att skåda världens bästa liveband. De satt ribban högt redan från start, och risken att de inte skulle kunna fullfölja den höga nivån ansåg jag som väldigt stor, men icke, det blev bara bättre och bättre.

"Wollt Ihr Das Bet In Flammen Sehen" spelades utan eld.. till en början, för det sa bara PANG i 200000 decibel, sedan var det en hoppande publik som fick ta över. De bästa låtarna med både Du Hast, Du Riechst So Gut och Mein Teil, fick slutspurten när de anlände den mindre scenen i mitten och valde att köra en klassiker ifrån Dvd:n "Live Aus Berlin"- Buck Dich, att publikhavet kapitulerade ännu en gång- denna gång utav sångaren, Till, som agerade med en vattensprutande dildo som han riktade mot publikens filmkameror och mobiler.

Där trodde jag att det var slut. Alla de bästa och kändaste låtarna hade spelats i helt nya versioner- i bättre versioner. Till och med "Mein Herz Brennt" höll världsklass, mycket på grund utav det röda, tickande hjärtat som sångaren, Till, hade emot bröstet, och som pumpade i takt med musiken. Att detta hjärta sedan brann i handen på Till, det gör saken bara till mer obeskrivlig. 

"Ohne Dich" höjde ribban ytterligare och vid låtens slut var alla Globens sittande besökare i stående-position med klappande händer över huvudet och vrålande skrik ur munnarna. Det var en mäktig känsla som inte går att beskriva med ord. 

Rammstein tackade så gott, valde att kliva av scenen för några minuter medan vi i publiken gallskrek för att de skulle spela några låtar till- vilka låtar ska de spela tänkte säkert många av oss, för efter 1.5 timme intensivt eldande fanns det inga flera låtar som åtminstone jag tänkte på. 

De kom ut igen, körde tre ännu bättre låtar och höjde därmed ribban ännu en snäpp. De tackade ännu en gång på sina bara knän, men publiken ville mer, och frågan var den samma som när de hade lämnat scenen första gången- vad finns det fler för låtar.

Återigen, för andra gången, tog Rammstein ett kliv in på scenen. Publiken stod och applåderade, således även jag, fastän jag var kissnödig, och hade varit det från och med att det svenska förbandet Deathstars hade lämnat scenen. Rammstein tog taktpinnen igen, låtar som Amerika och Pussy fick avsluta den över två timmar långa konserten som är det bästa som jag har upplevt i hela mitt liv. 

En stor och bra publik var på tårna ikväll, de bästa låtarna ifrån 1995 - 2012 var med på menyn och vore det inte för Till Lindemanns liknande med en rysk 200-meters armgångare som har överdoserat kortison och som numera tränar inför OS i London, samt de eldkastare, granater, brinnande hjärta, vattendildos, skumdildos, kokande grytor, eldflammor och övrig pyroteknik som Rammstein använder sig utav, vore Rammstein närmare en teaterpjäs som utspelar sig i ett slakthus, än ett band som faktiskt är utnämt till världens bästa liveband någonsin. 

En solklar fempoängare med alla karaktärer som får blandande känslor att träda fram ur bröstroten. Bara texten till mästerverket "Mutter" (moder på svenska), får magkänslan att vrida sig några varv. När låten sedan avslutas med orden "Ge mig kraft" samtidigt som Till står och pekar upp mot himmelen, eller Globens tak, det får tårarna att vilja rinna. 

Att de tyska psykopat-liknande skådespelarna sedan utnämner ordet "fitta" strax innan låten "pussy" skulle ta plats, det går det ju bara att rycka på smilbanden åt. Att Links 2-3-4, bara blev bättre och bättre, talar ju också för att Rammstein vet hur man kontrollerar och tar hand om sina fans. 

De tog sedan farväl för tredje gången och avslutade hela showen med orden,"Vi älskar er". 

En lyckad kväll som inte kan förklaras med ord, finns nu i listan över erfarenheter. Stockholm gungade bra, Rammstein var totalt överlägsna, det finns inte mycket mer att säga. 

Förvörigt var denna konsert och turné förmodligen Rammsteins sista i karriären. 

Dagligen förgörs vi av de ståtliga, instabila och överväldiga barbiedockorna. De uppfödda dockorna som i verkligheten inte skulle kunna stå på benen återtar centrumpositionen och låter antirealismens påfund flöda vidare..

Det är nämligen så, som alla förmodligen har ett finger på, så är leksaksaffärerna uppbyggda i två sektioner- på den ena sidan kryllar det av dockor med rosa och lila kläder med rosetter på- flickornas, just det, och på pojkarnas avdelning flödar det av svarta döskallar, vapen, hantverksoutfits och allting annat som kan vara relevant med kroppslig fysik och svettlukt. De marinblåa snickarbyxorna är förvisso ett manligt tillbehör, har alltid varit det, ska föralltid vara så, frågan är varför. 

Yrket. Bara lukten av sågspån och manlighet i form av håriga armar och blyertspennor bakom öronen får synen på kvinnliga hantverkare att medverka i "tummen-mitt-i-handen-parodin". 

Kvinnlighet är vackert, inget snack om saken. Kvinniga jobb är sämre, lönen är längre, allting med kvinnor är sämre, inget snack om saken, tyvärr. 

Sexigt. 

De ständiga påfrestande jämställdhetsfrågorna tar knäcken på mig. Samma lön för samma arbete, allting annat är bara förakt. Att ståfräsande gubbar spelar fickpingis- dead by one, med varandras kulor, det gör ju sig självt när det kommer till kvinnliga hantverkare- det är sexigt, ja det sägs så. 

Att kvinnorna anses vara lämpade som hemmafruar redan vid de unga åren, det tyder ju bara på att utvecklingen sedan detta fenomen var en oskriven lag, inte har stått stilla, men inte heller rört sig framåt.

Tvätta, städa. Köksfilosofin håller i sig- stand by me och låt lära dig att adla fram barn som sedan skall användas som tillsynsskott och tvingas till att göra allt det där som jag inte fick möjlighet att göra när jag var ung.

Att dumskalleismens alter-ego blir allt synligare med antirealistiska normer, det är en sak som jag personligen tror beror på oskunskap och ett normalideal som sätter skräcksinariumet över landet och dess skvallertidningar som talar om hur lätt det är att träna sig till en "plattmage" innan sommarens nakenhet tar över. 

Att de bantande frågetecken växer är ett faktum i sig. Den ändlösa karaktären med en normalideal som vi öppet tvingar oss själva att acceptera, men som vi i det fördolda avskyr, det är någonting helt annat, och ser ut som följande: 

Råder det tveksamheter över hur samhällets utvecklar sin tillit till idioti och icke-realistiska tankebanor? 

Nej, jag tycker inte det. Den vanliga figuren (förvisso inte den bästa av ideal på bilden), speglar sig lite här och var, inte minst hos de barbiedockor som jag skrev om i början av detta inlägg. 

Vanligtvis krävs både storlek och benstomme för att en människa skall kunna stå, att ens hålla sig rakryggad och inte slänga höger och vänster med "gamnacken".  Att dockerna därefter får en glans och säljer bra för att de är outstanding för den yngre generations människor som leker med dessa, det är fakta. Förmodligen bygger vi de linjerna själva. 

Var går gränsen för fettma? BMI-test spolas bort och ljuger på webben. Allting har blivit ytlighet. Stora bröst, snygga rumpor- barbiedocksmodulen, fine, då är vi hemma, förmodligen är man även en "hora" (folkmun) för att man trycker upp bröstpartiet några centimeter till bara för att visa upp sin sexighet, som i grund och botten absolut inte sitter just där vid bh-banden. 

Normalideal- till yta, till smickrande av leende, till kvinnligt utanförskap.

Fetknopparna står i ledet, reklamhororna leder det. 

//Nordin i knipa