Det behövs knappast poängteras att det utanför våra fönster skiner. Solstrålar träffar oss omgående och plusgraderna ökar i takt med dansstegen och euforian i musiken. Här skall det, gärna med väldigt få undantag, glänsas. Allt i en utsträckning som slår föregående års "solbrännerekord". Jag är helt med på banan. 

Med en takterass, en bubbelpool, en kaffemaskin, ett bokprojekt och diverse krönikor är det svårt att inte låta sig bäras av de lätta vindarna som smeker min kind. Det hela blir en smula poetiskt. Jag klagar inte. Tvärtom. 

Med solen och värmen kommer också uteserveringarna. Vid en blixtvisit på torget igår kunde jag konstera att somliga lade över ansvaret på någon annan och tog en öl med bekanta. Även om jag, i många fall - däribland vid träning - väljer vatten först och främst, kunde jag, med lukt och erfarna smakupplevelser, gripa tag i en viss känsla. Givetvis ingenting som går att förklara. 

Jag njuter när andra njuter. Med socialisthjärta blir det lätt så. Antar jag. 

I träningslokalen spås dock inget njutbart sken. Lysrörsarmaturerna och cykelpedalerna gör mig svimfärdig. Bara tanken på löpband, viktplattor och skivstänger får mig att, i första hand, välja det redan nämna >takterasslivet<, gärna med en klick barnolja insmord på kroppen (om så tillåts).

Vid sittande framför datorn i värmen "där ute" planeras en ny, för mig, genialisk, träingsform. Crossness. En egenanpassad form i hög intensitet med fokus på kroppsviktsövningar i terräng. Lera, uppförsbackar och skogsmark. Lite som att börja om från grunden och bli bättre på det, som jag för drygt fyra år sedan, var världsmästare på. 

Vi håller tummar, tår och knäskålar. 

nio (!) krönikor ligger just nu under bearbetning. Mellan dessa, till antalet, suveräna ordkombinationer av kaxig- ärlig- och personlighet sticker ett bokprojekt upp. 

När vädret, som idag - med sol och blå himmel, vankas, är det svårt att inte låta sig bänkas utomhus med en latte och några böcker för att skriva. 

Dessförinnan: en promenad. 

Vad är skönthet i en tid där manipulation och fabuleringar härskar? 

Jag menar, när skönhet blivit synonymt med nakenhet - och dessutom skapat ett mode på gymmet - är det lätt att se rött. Åtminstone för mig. 

Första gången jag såg en lättklädd person på gymmet var någon gång i och med min debuterande disco-edition-träning på Etic i Timrå. Detta är väl, får se, fyra år sedan (?). Sedan dess  har jag undkommit navelpiercingar och läskiga anorexia-liknande magar hos "vältränade" tjejer. Men när jag sedan signade avtal på Star Gym skulle ovannämnda beteende komma att märkas betydligt tydligare - och oftare. 

I ett års tid har jag vistas bland glittriga navelpiercingar och solbrända ben. I en stor utsträckning av fenomenet är det fördomsfullt att hävda och visa på att ett visst kön utgör en majoritet. Jag menar, det finns, "döm om min förvåning" herrar som visar mer än vad ett linne kan täcka. Och som dessutom har navelpiercing. Hm.  

Ordet är fritt. Håriga bröst med en glimt av svett. Det är viss inte bara en tryout-version av photoshop som flamberar och iscensätter en djup förälskelse i den, om något, omanliga glorian. Spegelbilden gör också detta. Även om det, i mina ögon, inte finns någon bör- eleler horvarning i stämplandet...

Innanför fasaden, i ett rum i en fastighet centralt belägen i Sundsvall ligger undertecknad och bläddrar igenom, av tiden att döma, en gigantisk resa. En resa som i bildformat och protokoll stavas F-R-A-M-G-Å-N-G.

I det, om något fantastiska livsnöjet och engagemanget, spär saltet värre i såren nu än det någonsin gjort. Det tar emot att summera en del av sig själv som tonas bort, ersätts av annat och försöker bära det sjunkande skeppet. Eller, mer uppriktigt, den sjunkande kroppen.

Bara tanken på den lilla glöd av livsfilosofi som återskapades i och med övergången från barmarksträning i Timrå till skrotlyftarverkstad i Sundsvall känns som en saga i sig. Något som inte kan ersättas av några få, trådiga och trubbiga ord. 

Åren visslar. Jag har visst visslat i 4 år, lyft ett antal ton på mina axlar, släppt än fler ton i golvet, skrattat och gråtit. Många gånger har jag också spytt. Än fler gånger har jag gjort det som jag trodde var omöjligt. 

Det handlade tydligen om något annat än ett power-kill-my-faith-levnaden. Allting vävdes ihop i en känsla av tro, hopp och, det viktigaste: en vilja av järnhand. 

Greppet har speglats i det faktum att jag, redan som 16 åring, tog 125.5 kg i bänkpress, 215 kg marklyft och 158 kg knäböj. Framtiden såg ljus ut. Det hade visst blivit en mekanism i huvudet: att alltid vara bättre än man egentligen är - eller tror att man är. 

Meningen har fört mig på en väg av välbehag och glädje. Som en moralisk tröst i en bitter individ. Plötsligt var jag bättre än jag trodde. Påsen sydde ihop sig själv. Jag kopplade tidigare erfarenheter med ny kunskap. Resultat blev Framgång. 

Framgång är färskvara. 

Det förstod jag när jag, för första gången i mitt liv, klev ned från höjden av klokhet och "kropps-kännare". Från en stund till en annan hade viktplattorna på stången minskat. Jag gjorde ett försök sommaren 2012. I hopp om att problemen av veck betade jag - precis som jag gjorde när jag var 16 år - i gräset för att finna guldet. Denna gång fann jag bara sand. Skillnaden denna gång var att jag trodde på det jag gjorde. Utan resultat som stavades Framgång, dock. 

Under fystesterna de två sista veckorna av 2012 var resultaten något som jag hade hoppats på. Smidighet, rörlighet, uthållighet, återhämtning vid explosivitet och maximal styrka. Allting såg lysande ut (med den vetskapen att jag var förhindrad att göra vissa, för att inte säga de flesta, rörelser). 

Övergången tappade sin charm och mentala fokus i januari i år. Än har jag inte rehabiliterat mig trots massiva insatser - både fysiskt och psykiskt. Jag känner mig själv för bra. Trots detta förstår jag inte motgången - även om den, till viss mån, är självklar. 

Jag stämplar mitt beslut. Dricker en klunk kaffe och konstaterar att serien på 725 kg i styrkelyft stannade en bit under 700 kg och att jag nog aldrig kommer kunna kvala in till SM i starkeman. Det enda jag vet med säkerhet är att jag, trots självkritiken, är bättre än jag tror, har trott och kommer tro. 

Enkelt sagt: jag är bättre än mig själv. 

Vintertid. Hyddan har gömts bakom stora lurviga halsdukar, mjukisbyxor i alla regnbågens färger och tröjor i storlekar som överskriden den ideal som dina vänner strävar efter - och som många lyckas hålla.  

Så blir det vår. Vind i luften. Mulliga röda kinder. Så där söta som bär. Med ett vackert leende. Mer värdefullt än guld i mina ögon. Solens strålar har plötsligt hittat våra breddgrader. Med detta skall volangerna, formerna och kjolarna fram. Allt i en så stor utsträckning som möjligt. Allt för att matcha och konkurrera in sig i det idealiska ledets framförhållning och gloria 

I midjehöjd glittras det nya modets åtstramning. Allt i sådan form skapad för fabriksintryckta höfter. Detta ser fantastiskt snyggt ut - på skyltdockorna. I sakförhållande är det fortsatt nedlåtande. Åtminstone från den kraftiga flickan i tjejgänget. 

Ve och fasa. En förfinad socitetsmadame är förvisso ett uttryck för blotta ögat. Solhatten och myggnätet. Precis som 70-talet, fast nu med helt omänskligt insydda kurvor. Eller är det den vällande figuren som är felande? 

Åtgärder skall i vilket fall vidtas. 

Kärnan i de tydliga blickarna från förbipasserade: ska hon verkligen klä sig så hon som är så korpulent. Med avsmak vandrar de sedan förbi. Dock med ögon som fortsätter iakta hennes kropp från topp till tå. Gång på gång. 

Bryter mönstret. Återgärdernas vidtas. 

Mitt i oron, stressen och prestationspressen späder "årets hetaste badmode" på som salt i såren. I varje tobakskiosk fylls tidningshyllorna med de lockade rubikerna som avslöjar toppdieterna som trimmar kroppen på två veckor. Bara två veckor. Miraklen fastnar på näthinnan. I varje ställ tvingas sommardrömmen fram som blommor ur asfalten. Inombords gör det ont alla läsa - även om det i drömmen känns som alternativ till att bli allmänt omtyckt - både av "vänner" och främlingar. 

Frågan, när recepten tar upp halva köket, är om det ger resultat och om det kring vägens slänter och diken verkligen gör livet lättare att leva? Som att se fjärilar kittlar det i magen. Det är spännande. Och vanligt. Men inte direkt motiverande, eller mänskligt. 

Är lyckan bosatt i en statusmarkör, handlar det om mina vänners perfektion - är valet det rätta - varför är just jag annorlunda, finns det några mindre perfekta sidor hos mina smala vänner? Tankarna gör det svårt att somna om natten. 

Någonstans där, i jämförandet med andra, är den födande handen på väg att tappa sina fingrar - så också den utsatta, 14 åriga, kraftigt byggda tjejen. Hon börjar nämligen förstå att hon, som knubbig, aldrig kommer undgå dumma kommentarer och nedlåtande ord och skämt från omgivningen - inte ens från sitt tjejgäng - där den största flickan är hälften så stor som hon själv. 

Den utbredande expertpanelen är överrens - övervikt är farligt. 80-talets låghaltade framgångsforskning håller alltså i sig fortfarande. I samma ögonblick jagar modeagenter modeller utanför anorexiaklinik i Stockholm. I ett annat ögonblick är antikolhydrats-hysterin ett intressant ämne. Tillika ett ämne som aldrig bär med sig något vettigt. Åtminstone inte om man ska ta orden ur munnen på de saktfärdigas filosofier och visioner om ett "nötkärnefriskt liv" till den dagen då benhögen tar ut sin ålder och faller ihop.  

Aldrig har energi varit så förknippat med förvirrande plattmage-affischer, påstådda kryddmått som ökar förbränningen, supertabletter vars mirakelannonsering färdas i en riktning där bara den osunda tillvaron trivs. 

Det handlar alltså om fin som smal och tjock som ful. Angeläget för ett mellanting som numera klassas som ett BMI-värde på 20-25. Huvudsakligen en utarmad vetskap som kört in i väggen. 

Smala lår, långt hår. Konceptet har blivit ett stycka tragedi som gärna speglar av sig på oss som fortfarande väger in oss med några få kilon från tresiffrigt. Snurrar flaskan i en evighet. Den kloka går efter näpptången. Det finns visst skillnad på övervikt och övervikt. 

Men det är BMI som räknas. 

När ett utslag, eller, fingervisning, som vad de flesta populära mätningar utan direkt sanning heter, var det en, om något omänsklig ökning, gällande användning av kaloriräknare. (läs 57 % sedan 2010) Som om det utlovade en primär utvecklingskurva vad det gäller den sumpande idén att du är vad du äter, är det dessvärre en sida av myntet som får somliga, för att inte säga en majoritet, att väga in sig i de fettinlindade myternas hållningslöshet.

Det handlar då alltså inte om vad man äter, utan bara vad det innehåller. Vilket är det viktigaste. Tyvärr glömmer man bort att rätt fett gör en mätt på rätt sätt, att kolhydrater skall stoppas in på de tider där de gör mest nytta - just för att ge ut sin verkan - utan att I-landsproblemet a la matmysterin tar illa vid sig, eller, än värre, skada målsägande.

Det handlar, precis som ovansagt, att tajma innehållet på tallriken. Den där sörjan om kalorier från låg till hög, från vänster till höger och upp och ned är bara någon påhittad omänsklighet som förlitar sig på en påstådd expertis som i sin tur  påstår sig veta vad som är bäst för alla. Inte ett ord om insulinkänslighet, sjukdomar, arbetssätt och inverkan på den individ som sitter i klistret - eller som åtminstone är på väg dit, där långt bortom bodypunch-himlens sandkorn - mot en annan avskärmad strand från helvetet - du vet där bara tjockisarna vågar visa sig.

Det civila samhällets tjänst: en politik sak eller vanlig medmänsklighet?

Sätt dig in i denna situation.

Du är ute och går. En bit framför dig ser du en medelåldersman som raglar över vägen. Du ser att han har kissat på sig och du förstår på hans gång att det inte kommer att gå bra - han kommer att ramla. Och mycket riktigt. Ganska snart ramlar han handlöst med huvudet mot trottoarkanten. Du är inte ensam att se det som händer. Ni konstaterar att han är berusad men att han lever. De flesta människor tittar på honom med avsmak och går sedan snabbt förbi

Vad gör du?


Några veckor senare är din gamla farmor ute och går. Hon har diabetes. Förmodligen har hon ätit dåligt. Hon får ett blodsockerfall och ramlar ihop. Någon hjälper henne upp och ringer ambulansen.

När farmor kommer hem från sjukhuset så är du ute och går med henne på stan. En man kommer fram till henne och frågar hur det gick. Han berättar att det var han som hjälpt henne upp och ringt ambulansen. Du ser på mannen och tycker väl att du sett honom förut. Det är samma man som du för tre veckor sedan såg ramla med huvudet mot trottoaren.

Alla ni som känner obehag nu är förmodligen såna som lämnade denna man liggande på gatan för att bara för att han var full.Kanske kände ni obehag av att smutsa ned er och kanske att han får skylla sig själv. Och det tror jag är ett ganska vanligt fenomen i Sverige. Det kan handla om en berusad person, det kan handla om att våga ringa polisen när du hör hur grannen slår sin fru, eller att försöka förhindra ett pågående rån. Det är nog ganska vanligt att många inte vågar eller inte vill lägga sig i.

I Dagens nyheters ledarsida den 16 maj 2011 berättar man om en film där rånare på öppen gata tvingar människor att lämna ifrån sig sina värdesaker inför ögonen på flera människor. Det finns en mentalitet som författaren kallar för "nånannanismen". Den går ut på att man förväntar sig att någon annan tar hand om problemen.

Ledarsidan berättar också om hur politikernas förslag att lagstifta för civilkurage togs emot negativt. Författaren menar att bästa sättet att öka civilkuraget är att alla människor känner ansvar för varandra.

Viktiga begrepp är civilkurage och ansvar. För mig är civilkurage mod att våga stå upp för människor i trängda situationer, att göra det som är moraliskt rätt, trots att det kan vara svårt, pinsamt eller farligt.

Ansvar är något annat.
För mig handlar det främst om vilket verb man sätter framför ordet. Att känna ansvar är lite annat än att ta ansvar. Jag tar ansvar för mitt liv, mina saker och mitt arbete.
Om jag känner ansvar för andra människor beror på vilket inställning jag har till livet och den värld jag lever i. Ser jag mig själv som en del som kan vara med och påverka så känner jag säkert ansvar. Ser jag min omvärld som något några andra tar ansvar för, så är jag en sådan som blundar för problemen och hoppas på att någon annan tar tag i dem.

En bild som passar bra in på detta är verket "Ansiktet" av Victor Habbick. Bilden visar på en människa eller kanske flera med en tom blick. Ett uttryckslöst ansikte betyder sällan att msn är redo att lösa problemen.

Så tänk på det när du nästa gång ser en nerkissad berusad man i dike. Öppna ögonen och se bortom alkoholångor och urin stanken. Mannen är kanske någon annans pappa eller farfar. Tänk också på att om du någon gång hamnar i problem så kanske det är just denne man som hjälper DIG.

...I sporthallen. Teknik, teknik och åter teknik. Vecka 6 av 16. Därefter är jag redo att välja en ny träningsförande väg.

Så kom den där känslan som jag så länge har haft på känn, den som jag så länge försökt trycka ned, men som under helgen fick föra fram sin riktigt ärliga talan - its done. Det går inte att fortsätta. Efter mina återstående 12 veckor på träningsschemat, tillika de 12 veckor som skulle vara början på något nytt, blir de istället de sista veckorna av det gamla.

Något nytt. Jag vet inte.

Däremot är jag rätt säker på att kroppen måste få stärka sig själv innan jag över huvudtaget belastar den igen. 12 veckor , tre månader, det är en lång tid. Tidens tand gnager dock i omänsklig framfart nu. Jag biter ihop, andas ut. Laddar om. Gör det bästa för dagen. Försöker kliva upp och klappa mig på axeln.

Slocknad eld.

Jag brinner dock fortfarande. Om så mest inombords.