Susande vindar så kalla mot kroppar av skin och blod. Solsken i omlopp till verklighet och blodspill i Syrien. Människor faller som träd i blåsten som stormar med namn som ingen bryr sig om. Ord till ord som skapar mening och bylines och sambors för journalister. Skriver som gruset knarrande under barn som vandrar på landsvägar mot byar utan tak över hemmen. Sorgsen som alkohol för kvällen. Att stupa och flamsa, inte eller mer, som flaskor, tomma. Uppslukade som djur betandes på ängar så färgglada som livet aldrig varit. Ingen alkohol, inget vatten som rinner. Som knollriga, knullruffs, Foppatofflor på fot och en träningsvärk av bibliska proportioner som ljudande kyrkklockor som hörs i parkerna kring gravarna.,

Balkongdörren står på glänt och dov musik ifrån den föredetta irlänska puben som ligger ett stenkast ifrån min våning, låter, sprider och förgör min hjärnas tankar, och mitt hjärtas känslor som jag bokstaverar till ord, som början på någonting nytt, på andra sidan, när jag slickar på fingrarna och vänder blad. 

En naken kvinnlighet som en modell skapad av ett betongliknande material står till vänster i fönstret. Den oft-kommande ensamheten smyger sig på allt som oftast och tvingar mig att onanera framför denna konstnärliga figur där de styva bröstvårtorna förklarar skillnaden på min och din ägo. 

Till höger i rummet, alldeles intill det handmålade bordet med krokiga ben, sitter Cornelis Vreeswijk och rullar tobak som luktar engelskt 60-tal, fimpar som stampats sönder av adelsmännen, rökts upp av fattigdomen och lämnats kvar till oss övriga.

Jag blundar, vrider huvudet åt vänster, till höger, sedan upp och ner. Jag greppar ett stadigt grepp om den lila koppen, jag öppnar mina slutna ögon, ser mig runt omkring, ingen där, ingen där. Jag lyfter den lila koppen, sätter den mot mina läppar, blåser lätt och ser ned i den svarta och starka doften, som kaffe från Rumänien.

Jag tänder en nyrullad cigarett och känner lungorna hosta upp röken som formar ett hjärta alldeles framför de färglösa fönsterblecken där jag sitter och blickar ut mot stadens nakenhet.

Dag 2:

Jag gör samma, jag gör lika, samma-lika. Precis som om det inte skulle vara någon skillnad. Släckta lampor, utbrunna ljus, doft som inständghet och tristress. Som ensamhet, att vara ensam.

Ingen musik, ingen doft som vacker, likt rosor på ängar som blommor i diken. Som vuxna, eller vind som blåst, eller vatten som rinner i bäckar mot ängar, mot liv och gula tulpaner som vissnar.

Andas eller andningen som andas som luft i struprör eller att svälja fel och hosta..hosta. Rökig som diesel som död av bensin som ångar som tänds och brinner som lågor i min själ. 

Återvänder

Levande, som begravd

Som själen från ett hav

Begrundad och sänkt

Återvänd

 

Tillkommer 

Som en bro

En tro

På något 

Eller någon

 

Tillkommer mer

Inte mer

Mycket mer

 

Återkommer

Återvänd

Er

Återkom

Återkomma

 

Som vind

I träd

Mot luft

Som vatten

Rinnande

 

Mot kropp

Vacker

Ung till år

Av dagar som,

passerar

 

Motvänd

Motvända

Motvänds

Men

som män

Att komma

som orgasm

Tillbaka

 

Återkom

Gick

Lämnade

-s

kvar

som en

penis

 

Jag vet inte hur många gånger jag har tvivlat, hur många gånger jag har plågat mig själv, hur länge, varför, av vilken anledning, eller om det ens finns eller fanns någon anledning. Jag har varit vaken för länge, gråtit för lite, våldat för mycket och älskat för lite.

Trodde kanske aldrig att jag skulle skriva från hjärtat, med hjärtat, som jag drivit med hos andra, som jag inte har brytt mig om, varken för, eller av, någon annan människa. Jag vill inte anklaga mig själv nå mer, inte heller vara en centrumfigur som saknar centrum. Inte som en vind som inte blåser eller som vatten som inte rinner. 

För när man en gång har varit i kammaren, den eländiga, smått chockerande, den ensamma, den kalla, som natten, så mörk, så svart, vill man bli surrelist eller expektionist kanske realist eller kommunist. Att klaga på andra. Låta sig själv vara i fred. Som båtar på land vid en brygga som flyter mot strömmen.

Ofta har jag blundat, för ofta har jag blundat. Jag har kisat med ögonen, sett mellan fingrarna, stått i spegeln och sett någon annan människa. Leendet av plast som tagit plats i mitt centrum, förvärras med tid och okunskap som politik utan löften och ord som utan betydelse skrivs och stämplas på ark.  

Kanske en vändpunkt, kanske en orgasm för själen, kanske en lättad bröstrot. Förmodligen inte men kanske. Ordet, orden, bokstaven och bokstäverna, som tillsammans bildar en start, en förlust, en vinst.

Som att tiga för guld, gråta för silver och älska för pengar har jag vinat mina sinnens fördärv. Ljus som släcks, ljus som brinner ut. Som rökens uppgång, vindens susande motgång, vattnets framfart, är det nu jag ska vara som stark- och ärligast. 

Visst är det märkligt vad allting känns orelevant nu för tiden. Jag menar: att vara träningsintresserad, kroppsbyggare, leva ett anabolt liv, att sträva efter goda dagliga vanor, att skapa rutiner, att vara målmedveten, ha en långsiktig syn, det är ingen prioritet.

I ett inlägg om att katabolt beteende är en politisk fråga, som jag publicerade här på mingla för ett tag sedan, tog jag upp det "vanliga" livet för en medelsvensson. Det är inget illa menat, absolut inte. Ska jag vara ärlig så skiter jag fullständigt i vad andra människor äter, hur de prioriterar sina matvanor, om de tränar regelbundet, om de är intresserade av porrfilmer. Det hör inte hemma i min vardag över huvudtaget. Men när jag och övriga träningsintresserade blir trakasserade för att vi lever sunt, dvs att vi allt som oftast avstår den där kalla drycken som får hjärnan att sssnnnuuurraaa lite för fort, då blir jag irriterad. 

Senast förra lördagen stoppades en bilist på Öster i Jönköping. "Det visade sig att mannen hade väldigt stora muskler och togs med till polishuset misstänkt för dopningsbrott". Jag låter meningen tala sitt tydliga språk: I Sverige får man inte vara vältränad utan att bli frihetsberövad. Det är pinsamt. Och det retar mig,. Dels för att jag själv har varit med om trakassering och integritetskränkande, och dels för att bodybuildingen och fitness-tränandet inte blir lika kul om polis och annat myndighetsfolk ska stå i mellan individen och individens resultat. 

Katabolt beteende. Jag bugar, jag ber, jag bryr mig inte mer (det rimmar till och med). Kors i taket. Samma dumskalleismiska påfund har skapats på facebook, då varje lördag och söndag handlar om "gårdagens bravader", polisens överreaktioner, dvs att de tagit minderåriga för fylleri. Det handlar även om fyllans biverkningar. Den onda huvudvärken och "jag ska inte dricka mer" har blivit en drog, en ideal, och en mening som ingen står för. Men som jag skrev ovan, jag bryr mig inte om det, så länge inte vi som går under anabolt beteende, blir trakasserade för vår målmedvetenhet och vår vilja att utveckla kroppens fysik. 

Andas, andas....

...Vissa säger att en bild säger mer än tusen ord. Jag brukar i regel vara emot det uttrycket då jag både anser och vet att det kommer ifrån den finkulturella "paintings-industrin" som jag inte ens har råd att kolla prislappen på. 

Fallet i denna bild är dock det motsatta. Ja visst, här skulle jag kunna beskriva bilden med tvåtusen ord, om än inte fler. Jag väljer att börja med: kärlek, barndom och vad fan gick snett, sedan får ni läsare fylla i de återstående 1997 orden.

Jag är kanske inte född att döma någon, inte ens mig själv, men ibland undrar till och med jag om det inte vore både bättre och billigare att skriva WTF i ansiktet. 20/10-05, och verkligheten har utvecklats. Men trots det, och trots inspirationen som tilldelats, får vi inte glömma att alla är lika värda.

Jag må vara "lyckligt" lottad som lever i en värld av ånger och förtvivlan från livs levande fenomen där tanken oftast kommer efter handlandet. Där fossila bränslen är värdesatta som guld, där silver är att tiga, att hålla käften, blunda lojalt för kvinnomisshandel men vara en fri fågel i bur när det kommer till jantelagens bildande infernos. Många säger att det alltid har varit så, och utifrån den "dumskalleismiska" ursäkten, väljer de att acceptera den segt utvecklande samhällsstrukturen.

En orutinerad syn på en verklighet som förstörs av våld i alla former och zoner, det är min privata åtsikter. Och precis som Mikael Wiehe sjunger i Ride Johnny Ride, finns det för många fängelser där människor spärras in, de värsta är det som saknar galler. Detta är väl en "diskret" avlägsenhet, särskilt med tanke på att ordningen levereras som återvinningspack från något I-land i Europa till något U-land, alternativt A-land, där bokstaven A enbart står för "avveckling", i Sydafrika. 

Och fastän denna avvecklingsprocess dröjer sig kvar i Sydafrika, byggs den vidare mot Europa. Missionssamhällets svar på de blåa regeringarna. Tillåt mig att skratta, men vore det en lögn att Fredrik Reinfeldt är precis som Robin Hood fast tvärtom, skulle vi förmodligen haft ett styre som gör sitt jobb - styr politiken.

Politiken är kanske inte ett mode, förmodligen inte. Ursäkten "det har alltid varit så" känns nästan relevant här. Men för guds skull, eller för oss som inte tror på gud, för mänsklighetens skull, ingen kommer undan politiken. Särskilt inte när vi helt uppenbart röster med vår egen plånbok, och inte mot framtiden.

Kanske är hela sammanhanget i sig lika idiotiskt som att vittnen i USA får svära på bibeln, fastän USA aldrig någonsin har haft någon "national religion". Att svära på bibeln när man är buddist, nja, jag vet inte.

Poängen är bortplockad, mycket på grund utav att vi har glömt bort grundideologierna i modern politik med ett välfärdsamhälle som ska betalas av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov, precis som Lars Ohly har försökt förmedla sedan han fick sitt första ansiktsskrap någon gång på 80-talet (?).  

Man kan kort och gott påpeka, men en viss solidaritet i åtanke, att den värld vi alla lever i, om än vi uppfattar den olika, bara kan förstöras av oss själva, liksom den kan bli bättre om vi eftersträvar det, när vi väl gör det..om vi ens gör det. Förstår man inte innebörden av det, vet inte jag på vilken exakt nivå vi befinner oss på. 

Kanske borde vi tänka om, prioritera annorlunda, ändra vår syn, förstå vår syn, tänka på den, förmedla den, diskutera den, reflektera över den, enas om den, och istället för i dagens läge, då vi ger ett skott i bröstet på människorna, gör som grundideologierna säger: ger tro, hopp och kärlek: utbildning och föda - ett acceptabelt levnadsvärde där ingen råkar illa ut, och där förlusten av en individ ersätts med två nya.

Visst kan jag gräla med mig själv, diskutera för- och nackdelar med den politik som jag ställer mig bakom, den politik jag tror på, och den politik som i det långsiktiga tänkandet, ger framgång på framgång. Men att ställa mig i ledet till en undergång där välfärdssamhället betalas av ingen, för ingen, eller för de rika, det är inte bara irrelevant i frågan, det är även inhumant och vidervärdigt.

Glöm då inte bort att framgång kräver motgång. Konstigt är dock att den nuvarande regeringen bara har nått motgång, särskilt med tanke på att de under det senaste valet, la fram sina förändringsplaner i form av "bättre sjukvård". Att detta skulle omfatta konkurrens från privatiseringen, det var inte lika tydligt.  

Men utanför detta land, detta lilla land, detta avlånga land, kalla det vad ni vill, så kan världens äckla mig, framför allt när jag vågar tro på det som står skrivet i tidningarna. Det är som en våldtäkt av min själ som sätter sig på tvären, som ett slag under bältet, ni vet det där lätta illamåendet, precis när man vet att man har blivit träffad i skrevet?

Är verkligheten så rå, är verkligheten så förnedrande och fördomsfull som den dagligen beskrivs. Om svaret på frågan är som jag förmodar, ett ja, då vet inte jag hur länge till jag vågar tro, hoppas och framför allt, hur länge jag tycket det är värt priset att ifrågasätta problematiken som skapas.

Politik i dagens läge handlar bara om den och de som ljuger bäst i media, och inte fan är det konstigt att vi utrotar oss själva när både poliken och politikerna är dumma i huvudet., 

Senast i onsdags fick jag smaka gata. Nej, nej, inte på ett sådant sätt som folkmuns-ligisterna känner sig stolta över. Gain in pain, haha. Nej inte på fight-bre-mode över huvudtaget då det närmaste jag numera kommer till våld är att se det på tv, (ja då reklamerna har inklipp av film), samt när jag läser om våld i dagstidningarna, kvällstidningarna, nyhetsmagasin21 och när jag drömmer om hur jag ska få ett herravälde över mitt eget liv.

Bara uttrycket "smaka gata" känns lite inhumant och fånigt. Kanske även en smula tonårsakvisitisk då det förmodligen bara är tonåringar som tycker att asfalts-mode med Jacco och hela förortsbetongens gungande händer som är "en avtvistade part mot det svenska lågkulturella samhället". Vore fallet sådant skulle förmodligen Carl Bildt kicka någon vers och få visa sitt avtonade ansikte i någon Officiell lo-fi Video med Kartellen. 

Men fastän musiken gärna smyger sig in i folkhemmen, som journalister "smyger" sig in hos statsförvaltningen med ambitionerna "landlagsuppdrag" och en värdcheck från swedbank, möjligen även ett stambord där det vackra folket finns, som Björn Afzelius redan har klargjort, så är vi så stolta över att få presentera vårt framröstande bidrag till eurovision.   

Bortsett ifrån att musiken i dagens Sverige är sämre än amatörporr från Holland där majoriteten har missförstått själva porren och att bli "påsatt" så det istället blir "påständ"(a), så finns det vettiga artister. Ja, så som Timbuktu (om vi nu ska hålla oss till både knull och musik). Eller som Wiehe. Och även fast han inte har gjort någonting vettigt alls sedan afzelius bortgång - 99, så börjar nya band med nya inspirationskällor från världen, att ta plats i folkhemmen. Andreas Grega fick fem minuter i tv-rutan, sedan glömde vi bort honom. Så blev även fallet för promoe som fick kritik för låten "inflation". 

Och visst finns det ett mörker bland de svenska artisterna som berör. Stuprörsmodifikation säger vissa. Mörket ser vi mellan fingrarna. "Det var bättre förr": 50-tals musik, då allting var politiskt bundet. Numera ser vi bara "stå på scenen är mitt liv"-psykologin som frigör både förnyft och innehåll. Allting handlar om hur man tog sig till toppen (toppen i detta fall kan betyda att man har fått 350likes på fb). Praktiken: Frondo och Ken Ring. 

Förmodligen är politik inget mode, ingen personlighetsteori ("så länge inte kvinnorna tjänar lika mycket på att utföra samma arbete"). Kanske, förmodligen och förhoppningsvis är politik en livsnödvändighet. Och kan inte musiken sammanfatta den, reflektera den, hänvisa till den, kan inte komikerna göra det, och kan inte ens komikerna, förutom Betnér, sammanfatta och reflektera den, då är det ju bara se på hur det faktiskt ser ut.  

Del 1/8 

Varför är det katabotalt beteende som är höjden av prioritetshantering som Sverige både lagför, moraliserar och debatterar för, och sedan skyller oss träningsantiparoiska till helvete för att fettma bokstaveras med stora bokstäver, och ännu värre, som en sjukdom, en sjuksom tar vi ser mellan fingrarna till dess att vi själv uppnår samma hälsovärden. 

Att ens moraliseringen är en fråga om integritet och skall anpassas efter funktionshinder och inte utifrån dess grundpelare: att stärka individens identitet, tror jag personligen handlar om att samhällsstrukturen inte utvecklas framåt, men inte heller står stilla, snarare att den backar några grader. 

Samma förföring och avklubbning är det, och den som behandlar homosexuella med mindre respekt. Fastän fallet är en ihopklistrad dynga som får politikernas krishanteringar att myglas bort i kontouppgifter, borde det vara ett moralistisk nederlag att ens påstå sig ha en högre hand och förstå bättre än en handikappad. 

Att vi sedan grynnar katabolt beteende och pendlar, slarvar med våra matvanor, sitter med laptopen och porrsurfar på tåget, sover drygt fem timmar per natt, det är bara det en motsägelse till sig själv och dess öde. Att vi "förebygger" beteende med att diskutera börskriserna och USA's konflikter med Libanon, som vi i Sverige gärna inte vill blanda in oss i, men som vi är så nyfikna av att få se, så vi parasiterar återigen på skattebetalarna och skickar ner flygvapnet för att "hjälpa till", ja det heter så, fastän fallet var att vi skulle fotografera havet där liven spills åt, varken för..eller av..någon nytta. Sedan ska våra pålästa journalister skriva om vad man ser på bilderna, endast av den anledningen att de vill ha en byline och en lön att spendera med det fina folket.

Nej det är skamligt, motvilligt, motbjudande, och allt vad bibeln skulle kunna innehålla. Men det är vad vi gör, vi bryter ner oss själva. Vore inte politiken felstyrd kanske någon form av "återuppkomst" kännas relevant, men när vi breddar våra murar och håller oss innanför dem, finns det inte mycket mer vi kan göra.

Sjukdomarna kommer som på löpande band. Diabetes kommer titt som tätt och knackar på våra hem. Jag säger inte att det är politikernas fel, absolut inte. Men vore det inte produktivt att leva med snabbmat, pendlandes fram- och tillbaka och om vi inte sov dåligt, kanske det anabola och viktiga beteende med träning, lagad mat och sömn, vore en prioriterad fråga. Jag menar, nu hinner vi inte med det. 

Vi hinner heller med att må bra, det finns alltid någon ursäkt till att skippa träningen. Att det sedan visar sig att ursäkten innehåll en promenad till Ica, en chipspåse, skräpmat och någon serie på tv, så är väl inte det hela världen: jag lever bara en gång. 

Men vore vi inte, som studier visar, så självupptagna, om det s¨är att tycka synd om sig själv, eller att penetrera något litet hål vi har i kalsongerna, så skulle vi leva länge, vilket i sin tur kanske skulle vara någonting för den borgliga regeringen att titta närmare på, särskilt om de mot förmodan skulle få någon majoritet till att öka pensionsåldern till 67 år.

Nej problemen med fettma och diabetes ser vi mellan fingrarna, ser syns ju tydligt, särskilt när de konkreta bevisen börjar släppa fästet från kamaraderiet mellan myndighetsfolket. Äventyrsbad ska byggas, kanslier och kontor ska byggas. Den dolda sanningen bakom denna sörja är inte viktig över huvudtaget. Att fritidsgårdar, dagis, förskolor, kommunalt anställda personliga assistenter, idrottsföreringar och idrottsanläggningar rivs och blir till ingen prioritet alls, det talar sitt tydliga språk på vad våra politiker anser "viktigt".  

Så att påstå någonting annat än att katabolt beteende, eller lathets-beteende som jag personligen kallar det, är en politisk fråga i grund och botten, det är lögn, särskilt när korten ligger framlagda på bordet så tydligt som de faktiskt gör.