Ni vet den där känslan när man råkar vara snabb i käften när man står i samma kvadratruta som pensionärerna efter de har veckohandlat på Coop, när man står alldeles vid parkeringen utanför, där hälften av dessa pensionärer har parkerat sina automatväxlade personbilar?

Eller när man är på sjukhuset och lite humoristiskt råkar skämta om sjukdomar som de äldre kan drabbas av, när de äldre står i klungor just precis bredvid.

Eller när man rent av håller käften och respekterar alla andras blickar och frenetriska tuggningar, samt deras anfådda partners andedräkter som får alla tvreklamer som innehåller någon form av tandkräm med garanti för god andedräkt i 24 timmar, att framstå som en glimtande guldmagé att ge i julklapp till dessa.

Fastän det kan vara eller åtminstone kännas omoraliskt rätt att ge tandkräm i julklapp till någon som har löständer, må det väl vara hygeniskt orätt att inte ge tandkräm i julklapp till någon som har löständer, särskilt med tanke på att lutfisken ska in i samma käft bara halvtimmen senare.

Men att ens tänka tanken på detta när man umgås med äldre anses vara "hypotetiskt olagligt". Hur detta kan komma sig kan man fråga sig. Men kanske är det så: man får inte skämta med de som är äldre än 70 år och vakna innan de går och lägger sig, dvs att de är uppe vid första nyhetssändning och liggandes i träsängen med hästensmadrasser när 22-nyheterna på TV4 går av stapeln.

Jag vet inte om det är någonting som sker när kroppen börjar agera slöpuppa (folkmun) eller är sliten som det heter om man har varit kommunalarbetare. Förmodligen är fallet sådant. Fullt förståerligt säger vissa, fullt oförståerligt säger jag. Att ålder och kroppens raserade funktioner skulle hänga ihop med humor och råa vitsar, det skulle få synen på Helge Fossmo som svärmorsdröm att bli som en IOGT-nisse påväg till Ibiza för att agera likt en påtänd personlig assistent åt ett gäng festande jehovsvittnen.

Det enda som verkar fungera för att föra en diskussion med ålderdoms-människorna, det är AMF och "den ljusa framtiden är vår"-propagandan. Möjligvis även deklarationsblanketter och tv-lincenser, men mycket därtill är det inte värt att försöka göra något vettigt utav.  

Det känns inte lönt att skämta med äldre numera, åtminstone inte med de jag har försökt mig på att skämta iväg. Jag menar, när äldre till och med blir lite småtjuriga när man ställer sig upp på bussen för att ge dem sin plats, då känns det som att världen är jävligt fyrkantig. När man därefter har satt sig på platsen igen, ser deras blickar och tolkar tydligt att "han kunde väl ha tjatat lite så jag kunde ta hans plats", då känns världen ännu mer fyrkantig. 

Det är så lätt att svara rakt på frågor som ställer det mesta i bokhyllans vrå, och sedan står kvar där för evigt och tillåts aldrig förflytta sig ut till den nytida verkligheten.

Får man därefter frågor om sig själv och sitt förflutna, kanske om sina visioner, om sina lön, sitt arbete, om ryktena att man (som person i fråga), skulle ha begripit sig på småflickor i idrottsanläggningen där man undervisar i Idrott och Hälsa, då tar man, istället för ett steg fram med sanningen, ett steg tillbaka och låser in sig själv för att ryktet blir förmodligen sant desto fler som hör talas om det.

Det är lätt att vara ärlig med sådant som ingen känner igen sig i, men att stå på stora torget och hävda- och/eller reflektera, det är lika motvilligt som att åka tomhänt ifrån Ullared. Det finns liksom inga krav, eller återställningsskydd som tar oss bort från ruta ett där vi står och stampar i brist på kunskap och mod, nej, det finns nog bara återvändsgränder som man når när vägen är slut och inte leder någon stans. 

Och är inte det Sverige i ett nötskal. Kan man tala för sig, fastän man står som dömd för kvinnomisshandel, barnövergrepp, eller liknande, då är den som anklagar denne för brotten förmodligen paranoid som har fått fört sig att denne ska behöva sitta inlåst.

Att domstolarna i Sverige därefter är så otydliga i sin position, och inte låter deras främsta uppgift, att vara en rättvis opartisk tredje part i mål där två tvistade parter inte kan lösa problemet på egen hand, det kan man bara beklaga.

Idag agerar staten domare även i mål de är en tvistande part i. Enbart den simpla observationen förklarar varför poliser och andra myndighetspersoner kommer undan med nästan vad som helst.   

Att det svenska rättssamhället saknar motstycke, logik och förtroende, det är jag förmodligen inte ensam om att tycka. 

Det går inte att ställa krav med goda villkor längre, för hur vi än väljer att se på saker och ting, vad och hur vi ska bedöma, och utifrån det ge ett rättvis straff, så går det inte längre. 

Vi är för upptagna med att observera det vi hör, det vi ser och känslan vi får när vi ser in i varandras ögon. Att halstatuerade döms på förhand, det går ju åter bara att beklaga. Fastän de där fördomsfulla teorierna sägs vara 80-tal, lever de kvar, om än inte mest i tingssalarna.

I början av 2009 gjorde en polis i tjänst sig skyldig till tre åtalspunkter där två av dessa tre stod som sexuellt utnyttjande av minderårig. Domaren i detta fall var en vän till polismannen, och valde omgående, efter en internutredning, att lägga locket på.

"En rättvis opartisk tredje part i mål där två tvistade parter inte kan lösa problemet på egen hand" blev i detta fall en orättvis partisk trejde part i ett mål där två tvistade parter, en polisman i tjänst och en liten flicka, blev till ett avskyvärt inferno som skapade ett lägre förtroende för såväl polis som annat myndighetsfolk.

Samma domare står året efter, alltså 2010, och säger att rättssäkerheten och rättvisan är det viktigaste för att vårt rättssystem skall fungera.

Varför är inte bindande skiljeförfarande större än vad det är? För att den förlorande parten kan välja att skita i domslutet och gå till den statliga domstolen iaf. Domaren i detta fall kanske skulle säga: "Om vi tillät folk att signera dessa bindande skiljeförfarande-kontrakten och upprätthöll dem, så skulle det nästan vara detsamma som att tillåta folk upphäva lagen helt på egen hand!". Men i fallet ovan, börjar man undra om detta inte är precis vad som sker när polismän står åtalade för brott.

Under fördomsfulla intäkter av det vi i folkmun kallar "invandrarnas multi-problem av karaktäristiska barndomsupplevelser leder till grov kriminalitet", är det kanske först och främst en okunskap och någonting som inte alls har spelat oss svenskar någon roll om det är en sanning eller inte, huvudsaken vi har fått skyllt ifrån oss..igen. 

Som invandrare döms du annorlunda, att påpeka någonting annat vore lögn. Att det är så, och varför det är så, det är inte lika intressant, och väcker inte lika stor uppmärksamhet, vilket tydligt framgår i låten ovan. 

"När svenskar blir mördade undersöks allt, men när svartskallar omkommer tar man det kallt"

Rätta mig gärna om jag har fel, men finns det någon som helst sanning i att invandrare begår fler brott än oss svenskar? Personligen tror inte jag det, särskilt inte efter att ha läst Aftonbladets Anette Holmqvist och Anders Johanssons undersökning som du finner HÄR.

Men diskussionen slutar inte där, detta för att den mest utbredda föreställningen är nog att skillnader i könsrollernas innehåll har den avgörande betydelsen för skillnader mellan könen i brottslighetsnivå och för skillnader i, och av vilken typ av brott män och kvinnor begår.

Det kanske stämmer med förväntningarna att kvinnligt beteende är att vara mer passiv, mindre initiativrik, mindre aggressiv, att ha större respekt för lagar och normer, vara mer empatisk och ansvarskännande än män, samt, direkt, att begå mindre brott (!).

Varför inte säger jag som indirekt insatt i ämnet. Men kanske är det så, som jag, och så många andra inte vet, eller vill veta, så är kvinnornas kriminalitet också bortom rampljuset, liksom polismännens, fastän deras beteende läcker ut på mediernas smutskastningslistor. 

I boken "Gärningsmannen är en kvinna", skriven av de två journalisterna Suzanne Kordon och Anna Wetterqvist, tar dessa påståenden upp. De tar både upp kända och okända fall med kvinnor som gärningsmän, därav flera kvinnor berättar själva om sina brott och om hur omgivningen har bemött dem. Utöver detta tar boken upp de domar som kvinnorna har gjort sig skyldiga till, för att se vad man har tagit hänsyn till när det är en kvinna, och inte en man som står åtalad. För er som känner att ämnet är, eller verkar vara intressant kan jag verkligen rekommendera denna bok. (sidetrack). 

Synen på brottslighet är därefter genomskinlig, fastän så långt ifrån genomskinlig det går att komma. Jag menar, det som fortfarande står klart är att kvinnlig brottslighet är en princip, polimännens brottslighet är en princip, invandrarnas brottslighet är en princip. Frågan som kvarstår är vad de svenska männens brottslighet är, betyder, samt hur vi ser på den.  Vad tror du?

Att kliva in på Helex och mötas av trevlig personal och spännisbögar i vita linnen och korta reklamshorts må vara något av det bästa jag vet. Att därefter kliva ut i det stora och öppna gymmet och vara mer laddad än en atombomb ifrån Irak, det är också någonting som jag bokstavligt talat älskar.

Att min kropp har stått still i utvecklingen på tok för länge då både axlar, knän och delar av ryggen inte vill hjälpa mig på traven, utan istället förstör denna laddade atombomb @Viktor Nordin, det är inte lika älskvärt.

Jag trivs kanon på Helex, men jag närmar mig mer och mer det sista passet där. Detta på grund utav, som jag nämde ovan: kroppen utvecklas inte.

Nya mål, delmål, nya träningsformer, nya slitage och nya irritationer fungerar inte längre, fastän jag både mixar, pixar, fixar, donar, skonar, sliter och svettas värre än fetknopparna i Biggest loser. 

Axlar & triceps stod på schemat idag. En timme senare och värkande axlar som får heroinsprutor att blekna rent "smärtmässigt". 

Det känns tråkigt, särskilt när kroppslig fysik är bland det bästa jag vet, både att se, läsa, känna och utöva. 

Att snabba dieter säljer, det vet vi. Annars skulle inte kvällstidningarna pumpa ut dessa budskap med jämna mellanrum. Personligen önskar jag att träningsbranschen blir mer hälsosam, istället för att sälja lösnummer på att klamra fast vid många människors önskan om en snab viktnedgång. Men att satsa på hälsosamma metoder som fungerar, fastän de inte tar ut sin självaste verkan lika snabbt som de ohälsosamma dieterna, är tyvärr inte lika lättsålt.

Att en förfinad socitetsmadame är ett kostsamt förtvivlande vad det gäller hälsa, det står skrivet i stjärnorna, liksom att det, med en stor procentuell skräckslagenhet för de "ejkunnande", kan vara direkt obalanserat att gå ifrån en vanlig kost (tallriksmodellen), till en kost vars inriktning är att plocka bort viktiga ingredienser, ämnen och vitaminer som vi människor behöver.

Att LCHF (low carbohydrate high fat), dvs att man vid tillexempel middagarna plockar bort spannmålet(n) såsom ris, pasta, potatis, vitt bröd, etc, och väljer att utveckla själva tallriksmodellen med en halv tallrik protein, tex kyckling, fisk eller annan form av kött, och fylla den andra delen av tallriken med grönsaker, sås med nyttiga fetter eller oljor med innehåll av näring i form av chili som snabbare sätter igång matsmältningen. Att den dieten fungerar, det kan jag av egen erfarenhet intyga.

Men dessa dieter säljer inte lika bra som de "snabba och effektiva" dieterna som LCHQ, där bara rubiken "Ät inte alls, eller sällan med LCHQ-metoden", får tala sitt överdrivt genomskinliga idiot-språk.

På Fitness Magazines omslag står det istället "Rumpchock - fixa formen med explosiv träning". En mycket mer lockande rubik enligt mig. Det får mig träningssugen och är precis vad jag vill läsa när jag läser en träningstidning - bli motiverad och få ny inspiration.

Men kunskapen är inte lika solklar på Aftonbladet, där det förmodligen inte handlar om någonting annat än att sälja.

Dieterna som nämns i, om vi nu håller oss till Aftonbladet , handlar ofta...ALLTID..om hur man snabbt och enkelt kan rasa i vikt som det så fint heter. Att tillvägagångssättet och kosten ofta innehåller soppor, det tydliggör ju bara vilka mänskliga faktorer som kan ta skada vid längre användning av snabba dieter. Kroppens immunförsvar raseras ganska snabbt, detta med tanke på att vitaminer och mineraler uteblir från kroppen. Förutom detta kan yrsel och illamående komma att märkas betydligt fortare, särskilt vid träning. 

Som träningsintresserad och kunnande är det för mig ett slag under bältet att ens behöva få se en efter en plumsa ner i denna "dumskalleistiska" okunskap. Att det lockar folk med de där x-tra kilona på kroppen, det förstår jag mycket väl, men kanske borde ett långsiktigt tänkande vara klokare i denna fråga?

... För att få media att sluta sälja lösnummer med lockande rubiker är praktiskt omöjligt, så att låta deras spekulationer valsa vidare utan att någon uppmärksamhet skall födas, och att man inte stirrar sig blind på hur många kilon man tappar via dieten, utan istället, som jag nämde ovan: ser långsiktigt, äter sund kost och tränar regelbundet, vet jag är det absolut bästa alternativet för en hälsosams liv.  

Jag kommer nog aldrig glömma den dag då jag förlorade min oskuld. Jag minns..när jag förlorade min oskuld, både före, under pågående "akt" och efter, ganska tidigt efter den stund då jag hade förlorat min oskuld och skuldsatt en annan oskuldsfri levnadsperson, just precis då när rampljuset tändes och mina testiklar värkte som om de vore vridna åt vänster i 720 grader.

Tänka sig, det enlögnade handledsfifflandet a la pojkrunkandet skulle avta för (gott) och könshåret skulle få krusa sig liksom under duschbesöken efter idrottslektionerna i skolan då man fortfarande väntade på att det skulle hända någonting där nere.

Skräckslagen och räddare än småbarn i samma rum som Tito Beltráns idylliska onaniparadis. Vilken skugga som skulle få sig vikt över en skräckslagen ungdom som hellre skulle vilja knyta på sig skridskorna och åka söndagsåkning med pappa och hans avdankade ex:timråiter som inte har lyckats med någon större succé i livet. Men där låg jag i ett släckt rum och skulle få av mig ett par snäva jeans som bara Håkan Hellström skulle kunna tycka om att ha på sig.

Det gick så där...och...

....Att redan där faila och överväga om engagemanget skulle hålla sig stabil tills byxorna skulle på korvbenen och hockeyrumpan igen, det var lika pinsamt som att i dagens läge behöva prata om könssjukdomar med äldre damer på ungdomsmottagningen där man rent ut sagt skulle kunna tro att personalen är lombitomerade eller bara har hamnat jävligt fel.

Jag är uppväxt med att kunskap är A och O, fråga mig hur det kan komma sig när jag har visat raka motsatsen i 17 hopplösa år, men så är det. Att denna A-O:kunskap inte var tillräckligt när det kom till att bli "skuldad" i ett sexuellt perspektiv, det går att fråga sig om och om igen.

Kanske borde jag har googlat, "wikipediat" och läst runt på olika forum där sökfältet med meningen "förlora oskulden" resulterar i 235000 träffar där minst 80 procent innehåller ordet "ont", frågan "gör det ont" och meningen "det gör ont". Kanske borde jag ha googlat....eller så skulle jag, så här med facit i hand, gjort precis som jag gjorde..

Men detta var längesedan. Det var på tiden då jag inte hade Facebook, på den tiden då Bilddagboken, Lunarstorm och allt vad det nu heter eller hette, fanns. Ja men ni vet den tid då inte skandalöst dåliga reklamer vimsade omkring hos den nya generationens antirealistiska nyfikenhet. Aja, så var det.

Att smärtorna efteråt var totala och får fallskärmningshopparna att glömma den lilla detaljen att använda fallskärmen skulle blekna i bakgrunden, det är en sak, att man sedan sska kalla det för sitt första knull, det får den där A-O:kunskapen att bli viktigare än någonsin.

Friheten är mig en sann vän som både står ett steg bakom och två steg framför. Min vän är friheten. Den skyddar mig med sin räckvidd och kräver mycker mer kamp av mig, än vad jag själv gör och borde göra.

Den är vacker, min vän, min kärlek och min frihet. Fast det var inte förän någon gång i mitten av mars förra året som jag förstod innebörden av att vara fri. Jag och en vän gick till havet där isen hade börjat släppt från kanten och där fåglarna kvittrade som levnaden, den som var och den som skulle komma och knacka på.

En viss kyla hängde fortfarande kvar i luften. Blåsten och havets vågor slog mot kajkanten men åsynen av fuktig jord och gömt gräs avslöjade att våren hade börjat nalkas precis på den plats där vi satt. Vi hittade en något så när torr sten som fick agera parkett åt oss under vår vistelse vid havets kant där vi satt och lyssnade på fåglarnas kvittrande, vågorna som slogs mot båtarna och vinden som susade runt omkring oss.

Där satt vi sedan i timmar och bara beskådade vattnets framfart utan att säga ett enda ord till varandra så nog lät det främmande när min vän tog till orda och sade ”Här är allting så himla tyst och fritt. Här finns inga måsten eller krav, vattnet svalkas precis som det själv vill utan att någon kan eller försöka kontrollera eller bryta det. Tänk om mitt liv var sådant, sa min vän filosofiskt. 

Jag valde att bara kolla in i min väns ögon och döm om min förvåning när jag där ser en glimtande och fuktig tår som ville släppa greppet och rinna ned för kinden. Men jag sa ingenting, jag tänkte inte ens på att jag skulle säga någonting, jag bara lät det vara. 

Efter det fortsatte vår tysta stund och vi lät åter vattnet och vindens sus uppta våra sinnen. Men någonting av det jag nyss hade sett rinna ned för min väns kind störde min njutning. Kugghjulen började sakta men säkert rotera i takt med att vinden mojnade. 

Om mitt liv ändå kunde vara sådant". Orden ekade i mitt huvud länge och väl medan jag sökte efter ett passande svar fick jag mig den idén att jag skulle blicka bakom mig och se staden jag håller nära hjärtat.

Det skulle jag aldrig ha gjort.

För mot horrisonten, den som låg framför mig, den som syntes, den som jag ville nå, den som kändes så nära men var så långt ifrån mina utsträckta händer, blev synen på höghusen, bilköerna och de röda stoppljusen där människor stod i flockar och väntade, till ett enigma omöjlig att förstå, som ett kassaskåp utan kod, helt omöjlig att få upp. 

Att se sin stad i knipa med regler, med lagar, som fängelser där människor låses in med galler för fönsterna, det gjorde ont, verkligen ont, som ett slag under bältet ungefär, så jag vände tillbaka min blick. 

Mitt i allt tänkade började min vän kasta ner stenar i havet. Jag hörde min väns inre monolog som räknade sten för sten som en efter en plumsade ner och lade sig på den kalla botten. Jag vet inte varför min vän räknade, jag var nyfiken på att få veta, men jag frågade inte.  

 Jag kunde inte koncentrera mig till fullo på vad jag försökte tänka på, eller om jag ens försökte tänka på någonting. Det var som tomt i mitt huvud, och efter många timmar av tystnad från våra munnar valde vi att kliva in i verkligheten igen. 

Fastän känslan som uppstod när vi satt där i tu man hand och såg ut över havets kanter, är någonting av det obehagligaste, men även någonting av det vackraste jag har varit med om, fastän jag inte riktigt kan beskriva den, vill, och kommer jag nog påminna mig om denna dag många gånger framöver i livet.  

För trots vår tystnad och våra oåtkomliga tankar var vi nog ganska eniga om att alla människor, oavsett vad som händer och sker, alltid kommer att sträva efter frihet. 

Jag dejtar hellre dåligt än ingenting alls.. Faktum är att ordet och fenomenet "dejting" i folkmun numera handlar om att dricka starksprit och vakna upp dagen efter med en partner av det motsatta könet. Förvisso är det oftast så att denna person som ligger halvnaken på andra sidan av sängen har varit en intressant pjäs under en längre tid, men att chansen att komma innanför den smickrande ytan har blockerats av fegheten.

Men till slut visslar dejtningen, och då gäller det att vara redo.

Kort därefter sitter man med en förvirrad blick och ett smilband som bleknar i jämförelse med en hånflinande Göran Persson i tvrutan. Man försöker bärga sitt arbetsklassade bortskick så gott det går, men ack, finheten slinker under bordet och såsfläckarna på skjortan är i centrum. (I och för sig har åtminstone jag lärt mig att dölja detta med diverse knep som någon adlig person på nätet har lärt mig, men ändå, det håller ingen större svensson-attraktion).

Man försöker även att avreagera tanken på nikotin. För det finns väl ändå ingenting som är lika oromantiskt som snus. Men helvetet vad det, i vissa stunder, skulle underlätta den visuella och pinsamma dejt-tystnaden. Och bara den där känslan att försöka få bort de homosexuella bitankarna som träder upp när den skriftliga mysstunden håller på att bli så konkret som det bara går, skulle jag kunna betala både plånbok och skjorta för.

Men icke sa nicke- jag får ta ett tuggummi istället, då får man ju betydligt bättre andedräkt också, vilket i sin tur kanske ger förtur när det kommer till ryska posten (vuxen edition).

Men som i alla framsteg krävs motgång. I detta fall handlar det om den dramatiska torkan som uppstår efter en god måltid och ingen snus efter maten. Läpparna torkar ut som blommor två veckor utan vatten, förvisso tappar vi människor inte läpparna som blommorna tappar bladen, men ack- det är samma princip!

Ingen snus, god mat och tuggummi istället för snus, inte ens en efterrätt!!

Vad fan nu. Har snusmanikern P12-edition:Viktor gått i vuxen barndom och blivit hamonisk och romantiskt, eller vad i hela friden håller på att hända(!?!?).

"Det är kärlek"

Kärlek? Hm. Den största kärleken jag har upptäckt i livet är den till beroendet. Beroendet efter lugn och ro med nikotinpåsar under läppen, beroendet att försvinna ifrån sig själv och framför allt, håll i er nu, beroendet att bara vara omänskligt korrekt.

Men så kan man inte tänka när man är på dejt, även om det lockar mer och mer när man inser att kontot håller på att tömmas och sättas i skyldighet att betala tillbaka. 

Black romance, men som jag sa, jag dejtar hellre dåligt än ingenting alls.

 //Nordin i knipa 

Rasist-hysterin i detta lågrutade-indollenta-högartiga land är verkligen en "boogie" för oss som varken tror på Jimmie Åkesson eller Bert Karlsson, kontra Gud och dess "lagbok" som ställer sig i ledet till att homosexuelitet är en sjukdom. 

Jag vet inte vad det tjänar till, eller om det ens tjänar någonting till, att tycka illa om invandrarna som vi efter fyllebråken, ska fyllekäka hos. Är den svarta mindre värd bara för att kulturen har stämplat flaggan blå & gul + kvinnomisshandel + kriminalitet = verklighet, nej jag tror inte det. 

Frågorna är dessvärre obesvarade bara för att de svenska medierna med Aftonbladet i spetsen inte vill att exempelvis Sverigedemokraterna ska få visa sin politik i rampljuset, bara för att vi är så jäkla skrajja över att svenska folket ska tycka likadant som Åkesson och hans lärjungar som förmodligen har sugit kuk för att få ett ansikte utåt i någon irrelevant lokaltidning i Oskarshamn.

I England har liknande partier (som SD i Sverige) kommit fram i morgonljuset och försvunnit i gryningen. Dels på grund utav att de har fått stått i media och predikat sin politik, och dels för att de under dessa "framträdande" har fått besvarat frågor som inte bara berör invandrarpolitiken, utan även de mänskliga rättigheterna som i sin tur berör övriga engelsmän och kvinnor. 

Vore fallet samma i Sverige tror inte jag att vi hade haft SD i riksdagen. Säga vad man vill, men det är min åsikt. Jag tror inte heller att vi svenskar skulle bry oss så in i helvete mycket om att EN (!) kommun i Sverige vill hjälpa invandrare att ta körkort, så de i nästa skede kan få ett jobb och via lönen kunna betala tillbaka denna körkortsfiansering till staten där ekorrhjulet startade. 

Nej det är inte lika intressant, men jävlar om vi med våra pålästa wikipedia-expressen-hjärnor kan få yttra vår frihet och våra tycken kring att invandra ska glida på räkmackor och "få" körkort som staten betalare, då blir det ett jäkla liv. Och det är ungefär lika obalanserat som att vi ska behöva betala parkeringsplats för att besöka sjukhus, tandläkare och vårdcentraler, men stå gratis hur länge vi vill när det handlar om Birsta City och nöjet att vimsa runt med andra liktänkande människor som tycker att shopping är det bästa som finns näst efter finkulturen. (med finkultur menar jag picasso-konst och boken "jag är zlatan").

- Att det sedan står skrivet att Birsta lockar mer besökare om det är fri parkering, det har jag ingenting att säga emot, om det inte vore för det faktumet att det är kommunen som äger marken runt omkring Birsta, samt sjukhuset.

Jag får inte den bilden att gå ihop. Om vi nu är så beroende av att nöja oss shopping, bör vi väl i rimlighetens namn betala för parkeringen också, eller?

Vad har det med saken att göra?

Ja.

Eftersom vi är så nära immun mot kunskap som man kan bli, och eftersom vi är så beroende av att hysa agg mot invandrarna och utgifterna kring dem, borde vi kanske fundera på de övriga prioriteringarna som vi gör och som omsätter en större del av den svenska helhetsbudgeten.

Kolla bara i denna stad där vi räknar fel på 200 miljoner för att bygga ett äventyrsbad som i sin tur blev en mötesplats för gubbar som har ett överflöd av fritid och som gillar att se tonåriga blondiner som springer runt i bikinitrosor där halva bakdelen bleknar i jämförelse med någon rysk 200-meterslöpare som har överdoserat kortison sedan barnsben.

Vi bygger nya idrottsanläggningar trots att ingen större uppvaktning av dess "genialiska" byggnader äger rum.

Men det är en annan femma, jajemen, då har vi hamnat i idrott och då finns det ingenting som heter ekonomi över huvudtaget. 

Men handlar det om kostnaderna för att lära en invandrare det svenska språket, för att någon gång i livet mot förmodan skulle få ett svenskt arbete, då är det plötsligt "dåliga tider" eller för all del inflation eller skakande bankdirektörer som tar ut en rejäl pensionspeng trots att de knappt hinna fyllt 50+. 

Kollar man till helheten, och då menar jag verkligen helheten, h-e-l-h-e-t-e-n, av sveriges inkomst- och utgiftslista, och får lite insikt i hur liten del av utgifterna som står för invandrarpolitiken, samt hur mycket vi i folkmun "tjänar" på att hjälpa invandrare, bör man förstå att ett Sverige utan invandrare, skulle vara konditiori utan personal. 

Denna bild speglar verkligen vår idioti. Jag vet inte hur många av mina facebook-vänner som har delat denna bild vidare på grund utav..ingenting egentligen. 

Att vi är så jävla knäppa att vi till och med tror på detta, och stänger ute de övriga prioriteringarna, och skyller kostnaderna på invandrare för att vår äldreomsorg är under all kritik, det är nästan i samma klass som att säga att Kinapuffarnas loga är orsaken till rasism, särskilt när faktum är att vi helt bevisat "tjänar" på att hjälpa människor med annat ursprung. 

Vore vi inte så vridna åt helvetet och så fyllda av omänsklighet med allt vad fördomar och okunskap kan heta, och lite mindre matcho-man som stirrar sig blind på utgifterna, och inte inkomsterna, kanske denna avveckling av mänsklig integration istället kunde vända till utveckling.  

450 kg